-
08 Feb 2010 23:17
Present fears Are less than horrible imaginings. William Shakespeare, Macbeth.2010-02-08 @ 20:12:01Minnet? Minnet …?
I en diskussion om en film, en 80-talsfilm, vars titel inte behöver nämnas här, påstår jag helt oförväget att där var en viss skådespelare med, eller skådespelare, det var en artist (vars namn inte heller behöver nämnas här), som ibland var med i filmer (har jag för mig). De andra ser förvånat på mig. ”Verkligen?” säger alla dessa blickar, klentroget, och som svar på den outtalade frågan kommer jag inte på något bättre än: ”Kolla på imdb.” Men det här skulle aldrig ha hänt tidigare: då hade jag vetat. Det irriterande är att jag sedan i flera dagar aktivt måste avhålla mig från att gå in på imdb.com och kontrollera det jag har sagt, och den gnagande misstanken att jag haft fel blir allt värre. När jag till slut går in på stället får jag veta det jag redan visste: han var inte alls med i den filmen, inte tillstymmelsen till honom ens - - -
2010-02-08 @ 20:08:27 Kommentarer (1)Swenglish?
Som engelsklärare får jag ibland höra, när jag översätter något åt en elev, att så där kan man väl inte säga? Det är ju svengelska? I Martin Amis bok The Pregnant Widow talar en av figurerna, Rita, om sina bröst (det är en bok som i hög grad handlar om bröst: den handlar nästan enbart om bröst): ”Tits can be . . . mwa, I know, but they´re always in the bloody road. Even in bed.” Men heter det så? I vägen = In the (bloody) road? Inte fick jag lära mig det när jag läste engelska. Så jag frågar mina engelska och amerikanska kolleger, som tittar på mig som om jag tappat vettet: inte kan man säga så! Tills A frågar sin engelska mamma, som hävdar att det är något som man möjligen kan säga i norra England, som slanguttryck.
2010-02-08 @ 19:31:18 Kommentarer (0)Trofé nummer ett - - -
Dagens "jag finns bara sporadiskt, men med relativt stor spridning": pocketutgåvan av Nick Caves Bunny Munros död lär ha ett omslag som innehåller ett citat från min text i Svd - typiskt nog får jag veta detta bara någon dag efter att ha skrivit så här nedlåtande om just pocketböckers citat, hm - - -
2010-02-08 @ 14:25:32 Kommentarer (1) -
08 Feb 2010 03:37
"... hideous oldsters like me ..."
I den här videon, får Martin Amis chansen att säga att hans uttalande om aktiv dödshjälp var satir, men han förnekar att han var något annat än allvarlig: i stället kallar han sig "a fan of euthanasia", och även om han mestadels raljerar lyckas han säga några ytterst allvarliga saker om den ovärdiga död som väntar de flesta av oss. I andra sammanhang har han skrivit om fadern Kingsleys långsamma intellektuella deterioration. Oavsett vad man tycker om Amis, missa inte mannen i hatten (cirka sju minuter in i filmen), som förnekar att unga har något emot de gamla - till det kan jag bara säga: vänta bara - - -
Amis idé med självmordsbås har han möjligen lånat från tv-serien Futurama - - -
2010-02-07 @ 20:00:34 -
07 Feb 2010 09:20
Jag är inte rädd. Jag har bara svindel. Jag måste minska avståndet mellan fienden och mig. Möta honom horisontelltRené Char, Ur Hypnos´anteckningar.2010-02-07 @ 10:43:02Kall feber, Jerker Virdborg
Svensk litteraturs f-ord är ämnet för Jerker Virdborgs senaste roman: ’f’ som i framtiden, vilket är något av ett tabu för de svenska författarna, med undantag för den röriga Toffs bok. Här refereras i stället till Karin Boyes Kallocain (1940), när Virdborg alltså skriver sin dystopi, Kall feber.
Fast, framtiden? Här åks det elbilar, tas foton med polaroid, pratas engelska lite här och där, lyssnas på cd-spelare och tittas på dvd-film, och mikrofoner är fastgjutna i sladdar: det är framtiden som den kunde te sig på – ja, fyrtiotalet, kanske? Den gamla sanningen att det enda vi vet om framtiden är att den kommer att bli annorlunda kanske inte gäller längre: framtiden blir inte, den är – statisk, med fastlåsta förändringar som inte genomförs.
För att ingen ska missa kopplingen till Kallocains författare får huvudpersonen heta Karin: lite olyckligt heter hon Ryd i efternamn, vilket kan leda associationsbanor till en helt annan författare, Carina Rydberg …
Nja, jag är lite kluven till den här boken, med det vagt beskrivna forskningsinstitutet, dit Karin kommer för att bedriva arbete, men upptäcker att flera av kollegerna drabbas av en kall feber, mellan 32 och 33°C. Här finns förutsättningar för att det skulle kunna bli både suggestivt och spännande, men det tar lite för lång tid innan spänningen utvecklas: det blir för mycket av tomt prat, meningslösa promenader i korridorer: trots detta blir jag aldrig involverad i Karins öde, tycker aldrig att hon får liv som karaktär, inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt engagerad – hur det ska gå för henne blir sekundärt för mig som läsare, hon är bara en platt figur i sammanhanget, för anonym, för ointressant.
Ändå blir det lite dramatik, på slutet. Virdborg är som författare fortfarande djupt insyltad i Magnus Dahlströms 80-talsböcker: den outtalade hotfulla atmosfären, krocken mellan vetenskapen och etiken, mellan framgångsjakt och människoliv. Men Dahlström är (var) skickligare på att skapa oro – att något inte står rätt till är också Virdborgs ärende, men han gör det på ett klumpigare sätt. Hans skumma figurer beter sig lite som i barnprogram: det blir lite för många mörka blickar, underförstådda kommentarer, och en lite övertydlig bild av husen som ”väldiga tegelröda kofångare, som om dom satt fast i osynliga fordon som fort var på väg framåt” – ja ,det skenande vetenskapssamhället, ja, vi fattar.
Kall feber är till formen mer en novell än en roman, trots sitt omfång på 250 sidor. Karaktärerna hinner aldrig utvecklas, och inte ens relationen mellan Karin och Ann Frisén, den enda som på något sätt är levandegjord, utreds tillräckligt. En hyfsad bok, inte mer.
2010-02-07 @ 10:40:57
-
06 Feb 2010 15:51
A battle for your soul ... and mine!
Gamle poeten Gil Scott-Heron återvänder, med en ganska snygg Massive Attack-pastisch: "Me and the Devil". En bra låt, som blir ännu bättre på slutet, när han läser sin säregna poesi.2010-02-06 @ 18:30:26Allt är på låtsas
I sin bok Kritikmaskinen skriver John Swedenmark en intelligent essä om Drottning Carolas tre vinnande bidrag i den svenska schlagerfestivalen, och det kan säkert ha sitt intresse för den som nu sitter i spänd förväntan inför den schlagersäsong som inleds i kväll i Ö-vik. Nu vet jag inte om det är opportunt att kritisera det här fenomenet - förmodligen är det snobbigt, elitistiskt, fast - äsch, det lär bli som vanligt: en orgie i klichéer. Och då menar jag inte texterna: herregud, texterna är bara lite dummare än vanliga svenska sångtexter - nä, det är musiken jag menar, där allt, precis allt är återanvänt material, upprepningar av tidigare lyckosamma recept, med några ditslängda nonsensartister och något seriöst alibi, men inget kan få mig att bli av med misstanken att alla tänkande människor hålls gisslan, att alla leenden som gnistrar i tv-rutan från och med kl. 20 i kväll är falska, och att ingen av dem är på riktigt. Att tävla i musik: det enda som kan vinna är obsceniteten - eller möjligen vulgariteten.
2010-02-06 @ 14:48:01Kritikmaskinen och andra texter, John Swedenmark
Vad är en kritiker? En riktigt bra läsare. Vad är en riktigt bra läsare? Någon som vågar hamna snett i sin läsning, någon som vågar tappa sansen, och låta sig förloras i läsningens äventyr: någon som vågar erkänna att läsningen är omvälvande, förändrande, omskapande och – ja, farlig, åtminstone för det egna jaget. Men på samma sätt som den urgamla sanningen att fler skriver än läser poesi är det en sanning på en annan nivå att fler läser än läser bra, och ändå är det så få som läser bra att man önskar att de som läser bra fick fortsätta läsa bra ifred, inte störas av nedläggningar och inskränkningar och utrymmeskrympande åtgärder.
John Swedenmark är en sådan riktigt bra läsare: Kritikmaskinen och andra texter, utgiven av Ruin förlag, är en lunta till klippbok som samlar åtskilligt, kanske rubbet, av vad han har sagt och skrivit i ämnet litteratur under de senaste nästan tjugo åren. Det som utmärker hans läsning är just modet att våga skriva annorlunda texter: som läsare blir du hela tiden imponerad av hur fantasifullt han läser, och hur fint han lyckas förmedla själva upplevelsen – framför allt av diktläsning, som är huvudämnet för de flesta av texterna.
Att kritiker är ett skällsord är kanske lika bra: kritikern ska vara nageln i ögat, den som inte infogar sig; nu vet jag inte vilket renommé Swdenmark har – jag har läst honom ibland i olika tidskrifter – men det går att föreställa sig att det här är någon som inte går någons ärenden (inte ens sina egna), förutom litteraturens – så tar han också litteraturen på blodigt allvar, vilket kanske är något som fler borde ta efter. Se bara hur noggrant han går till väga: inget slarv, inget igensopat fusk.
Han har också skrivit fint om vad som händer vid afasin, att först när du tappar orden blir du medveten om språket – något som jag själv ofta velat instämma i: att språket ligger på lur, väntar på att du ska börja famla efter orden (likadant när du cyklar: först när du tappar kedjan fattar du vad du håller på med, eller när du går och snubblar, och helt oväntat kommer ihåg att du går). Språkvetenskapen tar han med sig i diktanalysen, men jag måste erkänna att jag inte blir lika begeistrad i dessa texter: jag gillar mer hans extrema närläsningar, där han lägger sitt öga tätt intill enskildheter i dikterna.
Men som sagt: jag blir mest förtjust i hans förtjusning, hur den där spontana upplevelsen delges – en omedelbar känsla av åh! som infinner sig när du läser en riktig dikt. Att förtrollas av ett språk … Redan 1993 föregriper han den nu gängse uppfattningen att det är lönlöst att tolka: en tolkning blir ändå alltid futtig, fragmentarisk. Det ligger i språkets natur, att det inte går att (be)skriva. En tolkning reduceras bara till ett facit, slutpunktens definitiva utsaga, när läsningen måste bejaka kommatecknets löfte. Med Emily Dickinsons ord måste sanningen sägas snett/lutande.
Som enda godtagbara alternativ finns då att själv skriva bortom sansen: att kritikern skriver poesi – att den kritiska texten blir poetisk. John Swedenmark skriver poesi i sina kritiska texter, så enkelt är det. Han vågar ta reda på vad som verkligen händer när man läser en dikt och låter dikten ta över, låter dikten fortsätta prata i dig som läsare. Därför blir kontentan av din läsning av hans läsningar att dina sinnen skärps, att du känner dig mer vaksam.
Att vara kritiker blir att inställa sig ”i förvelningens tjänst”, som han skriver i titelessän (ursprungligen publicerad i BLM, sorgligt nedlagd tidskrift): alltså att försvara det vaga, det icke-definitiva. Kritik som vistas bortom bombastisk poängräkning och billiga trick för att positionera sig – i mörkret ska alla kritiker vara gråa.
Hela Swedenmarks bok är ett försvar för poesin, både i enskildheter – ”Ett samhälle utan poeter är livsodugligt, för det går på sina egna myter, och det kan gå under i sin drift att bevara dem” – och i helhet. Att Swedenmark är en så bra läsare beror helt enkelt på hans noggrannhet, och att han ser dikterna som nödvändiga inslag: dels ser de ut som de gör för att de måste – han skriver i lojalitet med författarens intentioner, utan alla insmickrande åtbörder – och dels för att utan dem blir vi som sagt förlorade människor.
2010-02-06 @ 14:36:51När det gäller fåfänga är vad som helst bättre än ingenting.Louis-Ferdinand Céline, Resa till nattens ände.2010-02-06 @ 14:32:23Målsökning
Det finns recensenter som laddar sina texter med målsökande robotar till formuleringar, av slaget ”ojämförligt skriven”, ”en fullträff”, ”omöjlig att lägga ifrån sig”, ”läs den här för guds skull”: givetvis siktar dessa skribenter på att hamna på pocketutgåvans omslag; jag anar att en och annan av dem samlar på dessa troféer.
2010-02-06 @ 08:52:42 Kommentarer (1) -
05 Feb 2010 22:04
Du är den förste som fått mig att vilja förstöra mig själv. Det skrämmer mig att jag inte har något emot det.Carina Rydberg, Månaderna utan R2010-02-05 @ 19:07:09 Kommentarer (2)Vidriga riter
I den personaltidning som utgår till alla anställda i den här kommunen intervjuas en kvinna som är bibliotekarie för kommunens skolor: jag vet inte om det innebär att hon har någon chefsposition, men det är ganska troligt så. Hon har några radikala förslag på hur ett skolbibliotek ska se ut, bland annat ska böckerna kastas:
”Ut med de böcker som inte används […] Det är jätteviktigt att vardagsverkligheten i skolan liknar barnens vardagsverklighet hemma. Det räcker inte att bara kunna sitta och läsa i en bok, för det gör man inte hemma. […] Biblioteket skulle verkligen kunna vara […] ett ställe som är öppet hela dagen, dit elever och personal kan gå för att söka information, lyssna på musik, läsa (men inte nödvändigtvis en vanlig, fysisk bok …), få hjälp med att göra en film, kolla andra elevers filmer och bildspel m.m. […] Varför inte ha musik i biblioteket?”
Och en mening har lyfts ut, med citattecken, men står inte i själva artikeln, fast jag antar att det har varit i säck innan det kom i påse: ”Det är inte olagligt att gallra Strindberg”. Eh – jo, det är det faktiskt! Att så bokstavligt skita i vårt förflutna är inte bara kriminellt och något som förtjänar ett riktigt kännbart straff (långt värre än att tvångsläsa Selma Lagerlöf, vilket annars verkar vara det som vanligen blir domen för Jönköpingskvinnor som gör något olagligt), det är också något som kommer att stå oss dyrt, och jag kan lova att den här kvinnans barn och barnbarn kommer att bli riktigt förbannade på henne för att hon tvingar på dem kortsiktiga gratifikationer och bidrar till att stänga ute deras möjligheter att växa som individer, för den som säger nej till dessa författare som så generöst har gett och gett och gett av unika insikter och oanad kunskap och svårupptäckta resultat – hon kommer att stagnera i fattigdom, i ett idiotiskt famlande efter populistiska lösningar.
2010-02-04 @ 20:36:37 Kommentarer (10)Gåtfull bör man vara inte bara i andras ögon utan även i sina egna.Søren Kierkegaard, Antingen-eller.2010-02-04 @ 19:26:33The Tindersticks, Falling Down A Mountain
Det skulle bli The Tindersticks öde att deras tre första fullkomligt lysande skivor hamnade under britpopens soliga melodier, där de så klart inte hade mycket att hämta, med sina svårmodiga klagosånger – och när de väl började göra so(u)lig pop var låtmaterialet svagare, och intresset från en större publik fortfarande lika pendlande mellan det svaga och det obefintliga. För två år sedan gjorde en viss comeback till 90-talets deppskivor, med ”The Hungry Saw”, fast det är först nu, med detta sitt åttonde album ”Falling Down A Mountain”, som de tar steget fullt ut och erkänner att det är så här de vill att en Tindersticks-skiva ska låta: med dramatiska stråkar, med långsamt klinkande pianoballader, med stora gester och texter drypande av pathos. Den som bara tar sig förbi det outhärdligt monotona frijazziga titelspåret till inledning och styr förbi en av de två instrumentala låtarna (avslutningens instrumentala ”Piano Music” är däremot helt magnifikt vacker) ska upptäcka att det här är mer än en ganska bra skiva: solklart deras bästa sedan ”Curtains”, som kom för en evighet sedan (1997). Åtminstone är ett par av låtarna starkare än något de har släppt sedan dess – det gäller främst de långsamt släpiga ”Factory Girls” och ”Keep You Beautiful”. Så förtjänar bandet också någon slags medalj för att de har fått med den notoriskt skygga Margareta O´Hara till den obligatoriska duetten: synd bara att det är en av bandets svagare duetter, en bagatell som handlar om jordnötter. Några poplåtar har de smugit med ändå, där Stuart Staples röst går upp i ett högre tonläge, som väl inte direkt är klädsamt. Det är med de smeksamma balladerna de rör sig som mest hemtamt och fint.
2010-02-04 @ 17:09:25Melodin var mycket nära nu, det var bara att nappa den i svansen.
Tove Jansson, ”Vårvisan” (1962)
There´s a song out there, I´m gonna find it
That melody is out there somewhere
The Tindersticks, “Harmony Around My Table” (2010).
2010-02-04 @ 15:49:46 Kommentarer (2)Veckans grundämne: Kol (C)
Veckans grundämne: Kol (C)
O svårmodstimme i den stora staden
då solen blek går bort ned under dova randen
av rök som glöder tung och mörkblått hänger –
än inga ljus ha tänts. I kolblå juliafton skymmer
Berlin.
Vilhelm Ekelund, ”Vännerna”
Här börjar det: livet = kol …
Hoppa i ko[h]lströmmen, doppa tån i det stygiska svarta vattnet, på 1500-talet fanns det en fisk som hette kolströmming
organiskt slipad, järnets hårdhet, järnets järn
Det ena kolet glödgar det andra:
isotop a): kol-12 stabil(iserad)
isotop b): kol-14 datera sönderfallet, allt faller sönder faller samman
faller ihop, allra mest tiden hela tiden alltid all tid vi har det i vävnaden ”nu”
Träd kalibrerar (dendrokronologi), glaciärers sedimentlager skruvas (in)åt: vi andra ras(er)ar
kväv kvävet
i 40 000 år eller 60 000 år, sedan börjar osäkerheten sprida sig sippra
som koldioxid som fotosyntes
Stackars mister Willard tar emot Nobelpriset 1960, han har dömt människan till datering, ovanjordiska tester överjordiska tester: jorden lider av provsprängningar
koldioxid, gasad
kolmonoxid, förgiftad
cyanid suicid blocka hemmet sluta andas
Och så kristaller, där det glittrar bland pengar och svin
diamantbind atomerna hårt och ädelt illegalt
grafitgruvan bubblar blyerts: skriv Det –
fullerener, nanoteknisk fotbollsmatch ska vi alla bli robotar
Och så sotarna, sotet, men det ska ingen sota för ”i kolblinda natten”
i den egyptiska mascaran, i deras k o h l –
En av bröderna Dalton, John, ursprunget till ordet ”daltonism” (färgblindhet) utropade kol som grundämne 1807
Där börjar det där slutar det - - -[Dagens ord i prenumerationen A Word A Day är 'daltonism', uppkommet efter en viss kemist vid namn John Dalton.]
2010-02-04 @ 15:41:31 Kommentarer (2)Slutet
Thomas Nydahl har skrivit sin sista text för dagstidningarnas kultursidor, låter han meddela: den publiceras i dag i Kristiansbladet, men den som förväntar sig en stillsam elegi blir nog besviken, för det är i stället en rasande uppgörelse med fördummelsen som nöjeskulturen har skänkt oss (med öppna händer, om du kan tro det!). Lika lätt som det är att hålla med om vissa enskildheter - "Men inget samhälle blir särskilt beständigt om det kapar banden till sina rötter och sitt förflutna" - lika svårt är det att instämma i andra saker. Jag känner mig kanske lite trampad på tårna: jag skriver ibland om det som i brist på annat kallas "populärkultur": även jag är del av fördummelsen. Men att det har blivit så illa som Nydahl skriver - det är möjligt att jag inte kan se det, inte på det sättet. Det kommer alltid att finnas alternativ till fördumningen, motståndsrörelser, underjordiska gemenskaper som kämpar och överlever. Det tråkiga är väl att dessa blir allt färre: gemene man, som det heter, får allt svårare att orientera sig och hitta till godbitarna. Vem ska läsa dessa litterära tidskrifter, till exempel, när de inte finns att köpa, för pressbyrån och mataffärerna prioriterar tidskrifter om bröllop och tatueringar och hästar och hundar och hårdrock (jag skojar inte: på ICA Maxi fanns senast jag kollade tre eller fyra tidningar om hårdrock, jag trodde inte mina ögon)? Nydahl skriver vidare, på sin underbara blogg occidenten, samt i tidningar som Axess, så länge den nu finns kvar - - -2010-02-03 @ 20:51:38 Kommentarer (2)Rätt ska vara ... fel?
I Expressen skriver Marcus Birro en krönika, och det handlar om hjältar, och då tar han hjälp av Morrissey, men även om han säger minimalt lite lyckas han ha fel i exakt allt: "En hjälte är en hjälte för alltid. Morrissey [...] sjunger det på inledningsspåret till "Viva Hate", "Little man, what now?" om en popartist som försvann och försöker ta sig tillbaka till rampljuset "'men jag kommer ihåg dig. Jag kommer ihåg dig!'" Var börjar vi?a) Det här är låt två, inte "inledningsspåret". Det är och förblir "Alsatian Cousin", en av de bästa inledningarna på en skiva - någonsin, objektivt sett.b) Det handlar inte om en "popartist", utan om en tv-stjärna (Roger Tonge eller Jack Wilde, eller mer troligen Malcolm McFee, eftersom texten refererar till fyra säsonger på ATV, vilket var McFees facit i den kanalen i serien "Please Sir"). c) Ingenting i texten handlar om att han vill "tillbaka till rampljuset", det handlar enbart om den uttalade frågan "What beame of you?"
d) Inga utropstecken, tack!
Marcus Birro, you murdered every line - - -
2010-02-03 @ 19:29:29 -
03 Feb 2010 05:44
Barn har alltid en tendens att uppskatta sina föräldrar antingen för högt eller för lågt.Marcel Proust, I skuggan av unga flickor i blom2010-02-03 @ 08:39:46Hopp om god hörsel
Hoppet sägs vara det sista som överger människan: en formulering som jag alltid uppfattat som en personlig kränkning, för om det är något som jag har saknat en längre tid, så är det väl just ett hopp. Hörseln då? Jo tack, tycker tyckte jag, den är klanderfri, tills jag handlar och kassörskan säger summan, och jag måste be henne upprepa den (alltid ett riskabelt område, där hon kan uppfatta det som att jag ifrågasätter – ja, inte vet jag, räknemaskinens tillförlitlighet, eller priserna i affären). Medan jag plockar ihop varorna hör jag henne bokstavera summan för nästa kund, med stark emfas på varje stavelse: ”ett – hundra – femtio – två – kronor”, vilket givetvis är mitt fel, jag har stigmatiserat henne, och jag får lust att protestera, skylla på att jag hade tankarna på annat när hon sa summan till mig (jag hade tankarna på annat, jag har alltid tankarna på annat), men i stället sväljer jag all förtret och muttrar något som jag hoppas inget mänskligt öra kan höra.
2010-02-03 @ 08:35:43Rim på liv och död, Amos Oz
Häromåret utkom Amos Oz senaste bok Rim på liv och död, och lite sent omsider har den också kommit på svenska.Amos Oz skriver på hebreiska, men i Sverige översätts hans böcker oftast av någon som läser den engelska översättningen – i det här fallet har Rose-Marie Nielsen läst Nicholas De Langes engelska: med andra ord får läsaren svårt att koppla bort den där gamla misstanken att något kan förvrängas på vägen – två gånger, typ visklekens beprövade och väldokumenterade förvanskande effekt.
Om vi ignorerar detta (men hur skulle vi kunna?), läser vi Amos Oz, och tycker att det är sisådär. Jag minns att jag var mäkta imponerad av storverket En berättelse om kärlek och mörker, men jag har också läst annat av Oz, till exempel den banala lilla skriften Hur man botar en fanatiker, och romaner som varit mördande tråkiga – och förresten, även om jag gillade den där stora självbiografiska romanen om kärlek och mörker har jag knappt tänkt på den enda gång sedan jag slog ihop dess pärmar för drygt tre år sedan, tror jag.
Det här då? En medelålders författare deltar vid en författaruppläsning i början av 80-talet, och svarar på frågor, och fantiserar ihop historier om människor han möter och inte möter: hans fantasi löper amok, när han hittar på bakgrundsberättelser om servitriser och andra. Låter det spännande?
Coetzee, Nobelpristagaren, leker ofta och friskt med gränserna mellan fakta och fiktion, i sitt skrivande med sanningen i den ena fickan och lögnen i den andra, och Oz – om det någonsin funnits en arbetsbeskrivning till ”blivande Nobelpristagare” passar den honom gott – vill göra något liknande. Men han saknar Coetzees allvarliga och lätta handlag, men framför allt dennes mod att gå riktigt djupt in i det egna, och känna efter exakt var självföraktet bottnar: Oz koketterar med sitt lilla lite självgoda författarjag, men blir aldrig lika gränslöst och farligt ärlig i sitt uppsåt som den sydafrikanske förebilden.
Nä, seriöst, Amos Oz, det här är inget vidare! En bagatell, men en tråkig sådan dessutom. Författaren i berättelsen går omkring och vankar natten igenom, och du som läsare tänker inget annat än ”men gå och lägg dig någon gång” …
2010-02-03 @ 08:31:06Buss(igt)
Förut när jag åkte buss längre sträckor störde jag mig på allt möjligt. Det där med att vara så otryggt nära främlingar, att få veta mer om dem än jag vill(e). Men jag har kapitulerat: en mobiltelefon som ringer i oändlighet medan innehavaren sover vidare inbäddad i hörlurarnas högljudda ljudbädd (märke: Morfeus) kan inte nå mig eller min irritation, och inte heller ett alarm som piper i en ännu längre oändlighet. En tjej bakom mig som snarkar och får sömnapné i en ganska fin imitation av ett visst djur – nä! En kille som efter visst betänkande tar av sig sina tunga boots och vädrar jolmiga strumpor – nä! Några som smaskar i sig mackor med blött rinnande pålägg – nä! Nä nä nä, jag ler som ett fån, ser ut genom fönstret på alla dessa träd som klätt sig i vitt, och läser vidare i en bok som är mer än ganska bra, känner mig på ett märkligt sätt både instängd och fri. Att åka buss: ja(så), det var svaret?
2010-02-02 @ 22:02:38Det är en gammal historia, men …
När magsjukan härjar i familjen infinner sig alltid samma mönster: någon insjuknar, med de gamla vanliga yttringarna, som vi inte behöver gå in på här, men knappt har dessa börjat göra sig hörda in i minsta rysliga detalj förrän jag anar symtomen själv – men det där fasansfulla som jag väntar på bryter inte ut den här gången heller, och jag andas – ut? Men när: exakt när vågar jag beträda säker mark? Det är som det där gamla talesättet, att någon lägger sin tunga hand på din axel, och du vänder dig om, men ingen är där. Det enda jag vet är att jag blir två, när sjukdomen kommer in i familjen: jag och min oro, vi gör allt tillsammans numera.
2010-02-02 @ 20:45:22Ask me, I won´t say no, how could I?
Det anrika bokförlaget Faber vädjar i ett öppet brev till Morrissey att han äntligen ska göra slag i saken, och skriva sina memoarer. Det är en anställd på förlaget, Lee Brackstone, som i försiktiga ordalag skriver direkt till Morrissey, och försöker blidka honom med lite oväntade argument: "You see, we love the perverse and the contrary at Faber". Lee, please stand up and - etc, som det heter i sången - - -
Ser det här ut som någon som har tid att skriva sina memoarer - - -
2010-02-02 @ 20:21:08The memories of childhood have no order, and no end.Dylan Thomas, "Reminescences of Childhood".2010-02-02 @ 20:07:45Främlingar, Taichi Yamada
Asiatisk skräckfilm firade stora triumfer i västerlandet under senare hälften av 90-talet, och en del av kakan tillföll den japanska skräcken – däremot har det varit trögare i portgången för japansk skräcklitteratur. Därför är det glädjande att Natur & Kultur låtit Eiko och Yukiko Duke översätta Taichi Yamadas skräckroman från 1987, Främlingar.
Ja, eller: den lanseras som skräckroman, men den som förväntar sig en traditionellt berättad historia med rikliga skräckingredienser blir möjligen besviken. Yamada förlitar sig mer på stillsammare effekter när han berättar om den medelålders mannen Harada, som blev föräldralös i tolvårsåldern, men nu tycker sig återfinna både fadern och modern, i fullgott skick: ja, trots att trettiosex år har passerat har de inte åldrats en dag.
Att något inte står rätt till anar läsaren ganska snart: är det önsketänkande från sonens sida, en obearbetad sorg som tagit sig upp till ytan? En skilsmässa kan ha försatt den korrekta, försynta och lite inbundna mannen i kris, vilken förvärras när en av få nära vänner uppger sig vilja inleda ett förhållande med den f.d. frun, och han möter en mystisk kvinna i huset, som tydligt visar intresse för Harada.
I stället för den urgamla klichén att ”det är som i en roman” får vi här ta del av att händelserna jämförs med en tv-serie: mycket riktigt arbetar Harada som manusförfattare åt tv, liksom författaren Yamada (Främlingar är den första av hans böcker som översätts till svenska, förhoppningsvis inte den sista).
Vad det handlar om är förstås frågan om Harada ska ge sig hän åt fantasin: ska han, som danskarna säger, gå planken ud i sitt beteende när han ställs inför det obegripliga, det som vi på vanligt språk kallar spöken? Som han säger: ”Om man känner starkt för nåt, är det vackert. Vad det än är.” Hans sorg riskerar att övergå i galenskap när han blir allt mer insyltad i föräldrarnas handhavanden, och omgivningen tycker också att märkbara förändringar sker med hans fysiska uppenbarelse.
Verkligheten som suggestiv illusion, en dröm? Skräcken finns på det underliggande planet, där du hela tiden anar det otäckas närvaro. Spöken kan alltid förklaras på ett rationellt sätt, genom att man hävdar att vi skapar dem: men om de nu är främlingar, som Yamada hävdar i sin bok, även om de är släktingar? Men alla spöken är främlingar, det visste till och med Freud. Och som det heter i sången: du kan inte lägga dina armar runt ett minne …
Gränsen mellan liv och död är kanske just så här tunn, som Yamada skriver den i sin poetiska berättelse, där han skickligt pendlar mellan det dråpligt komiska och det dramatiskt kusliga, utan att någonsin falla offer för frestelsen att utnyttja billiga poänger. Är det då inte tillräckligt skrämmande får man ändå medge att Yamada på bekostnad av skräckinslagen lyckats uttrycka något väsentligt om livet och hur vi ska förhålla oss till både det som lever och till det som är dött. Så blir hans bok en skildring av kärleksförtvivlan, som bara råkar handla om spöken.
2010-02-02 @ 13:46:28 Kommentarer (3) -
01 Feb 2010 18:27
Tag och skriv?
Samma gamla visa: när jag ska skriva en text blir jag ofelbart golvad av ett monumentalt dåligt självförtroende, och beter mig som en idiot, när jag liksom översvämmas av ett tvivel som inte är att leka med. För jag borde veta bättre, för på något sätt lyckas jag reda ut alla dessa djävla lösa trådar och sopa bort alla meningslösa spår och sy ihop texten till något begripligt. Alltså: med ”en text” menar jag av annat slag än det jag skriver på bernur, det jag skriver på bernur är något annat, det är alltid helt friktionsfritt. Men det som ska publiceras annorstädes, det kommer alltid till mig som ett dimmigt myller av sanslöshet och brist på rim och reson. Meningar som stupar rätt ned i tomhet, i värdelöshet. Och jag blir som en fräsande katt, som vill ge igen på det motspänstiga men oskyldiga tangentbordet, som efter att ha bearbetats i timmar inte kan förmås yttra annat än plattityder, och jag tänker på torterade människor, med deras förmåga att hålla ut, och inte säga flasklock ens om den omildaste behandlingens superlativ böjs och (för)vrängs. Men att bete sig så här är bara löjligt: för som jag sa, några dagar senare blir det en text ändå. Eller? Skriver jag det här som en besvärjelse? Kanske inbillar jag mig bara att det ska gå att lösa varenda gång – kanske har jag bara haft tur, haft flyt, som det heter, så lämpligt – kanske det är en källa som sinar någon gång, att det där ömtåliga som jag har uppvaktat eller som har uppvaktat mig bara flyr sin kos, utan att säga adjö eller ens ge mig ett avskedsord. Det blir något för mig och min sömnlöshet att resonera om de närmsta dagarna - - -
2010-02-01 @ 21:46:46Intertextualitet
Forgive me, baby but don't worry Love is always having to say you're sorryNick Cave, "The Thirsty Dog" (1994)love meant always having to say you´re sorryMartin Amis, The Pregnant Widow (2010).2010-02-01 @ 14:58:20 Kommentarer (3)A Fair Maiden, Joyce Carol Oates
I Joyce Carol Oates nya roman A Fair Maiden skildrar hon en sextonårig flicka, Katya Spivak, som arbetar som uttråkad barnskötare – eller nanny, som det heter nu – hos en girig och småelak familj i New Jersey, och den dysfunktionella omvärlden i stort behandlar henne med en blandning av likgiltighet och förakt, alltifrån den spelberoende mamman till potentiella pojkvänner. Så när hon redan i romanens första scen möter den åldrige Marcus Kidder [sic] och ett ömsesidigt flirtande tar vid förstår vi att hennes längtan efter att bli sedd kommer att kollidera med ond bråd död.
För så måste det bli: det är en förutsättning, att den naiva och godtrogna måste straffas – det känner vi igen från thrillern, från skillingtrycken, från mördarballaderna, och det är med en sådan, den förmodligen skotska uråldriga balladen ”Barbara Allen”, Oates lotsar in oss i den här gotiska sagan, där mörker och idyll samsas sida vid sida.
Till det märkliga med Oates som författare hör hur hon lyckas skapa så mycket av oro och tvivel hos sin läsare. Den här gången blir det en veritabel kattochråtta-lek, där du undrar vem som är the bad guy: Marcus K. med sina uppenbart ondsinta avsikter, eller du som dömer på förhand, förväntar dig det förutsägbara övergreppet. Nog är det något skumt med hans uppvaktning av Katya, som fortsätter att besöka honom sena kvällar, trots att hon borde veta bättre – Oates gör henne till en streetsmart tjej, någon som inte skulle kunna falla för enkla trick, men hon faller, eller det är vad du tror, vad författaren får dig att tro.
Katya är lite typiskt småtrulig och provokativ – klart en liknande protagonist som vi känner igen från Oates ungdomsromaner. Hon är lika osäker som tuff, sårbar och cynisk. Vem som duperar vem i hennes berättelse förblir länge oklart, och Oates leker och byter identitet med offer och förövare, och skapar ett svindlande maktspel av sällsamt slag.
Marcus är i sin tur en gåtfull åldring, en mix av en svengali i sina försök att domptera Katya, och en Michael Jackson i sin besatthet av ungdom och skönhet – han är konstnär, vill så klart måla Katyas porträtt, men vi förstår också att det implicita konstverk han planerar är något gruvligt. Till det gåtfulla med Marcus hör att han är lika blygsam som fåfäng, att på något sätt storhetsvansinnet har tillåtits växa ihop med den låga självkänslan: hans uppvaktning är lika auktoritär som den är fumlig. Ja, han är en Mr Higgins som utökar hennes ordförråd, men också någon med avsikter, som kan vara värre än hans insisterande att hans förnamn ska uttalas som en spondé[1].
Sagor som manas fram, utöver den rysliga balladen ”Barbara Allen” (som vi har hört sjungas i suveräna versioner av främst Bob Dylan och Colin Meloy), är Askungen och kanske Riddar Blåskägg – sagor som är avgörande också i Jane Eyre, och det finns något i Oates berättelse som gör den till en inte alltför avlägsen släkting till Brontës roman: en atmosfär så tungt lastad av hemligheter, av förebud och onda aningar, men också en roman som blir en prövning för läsarens fördomar och förutfattade meningar.
Och över allt vakar Oates, i trygg förvissning att hon har läsaren i sin hand, och du som läsare är alltid i hennes hand, styrd av hennes milda men bestämda direktiv. Det är, som så gott som alltid hos den här författaren, så konstförfaret att du glömmer allt om logiska luckor, och villigt dras in i kraften hos det berättade, där det dunkla begäret har ett ännu dunklare mål. Att säga att det är en mästerlig liten roman är nästan att säga för lite.
[1] Med betoning både på första och andra stavelsen: ”Mr-cus”.
2010-02-01 @ 14:54:26
Surprising where you find dancing
© Claudi ThyrrestrupInom operans värld gäller allt eller inget, och The Knife väljer förbehållslöst det förstnämnda i sin Darwin-opera Tomorrow, in a Year, som jag i går såg hörde på Dansens hus i Stockholm. Ja, med åtskilligt av dans, och en märklig upplevelse överhuvudtaget, som om föreställningen var indelad i tre avsnitt, där det första kan sägas föreställa eller i någorlunda mån likna opera, och den andra var oerhört experimentell, typ Laurie Anderson, och den sista påminde om The Knifes musik. För resten har väl The Knife på sina skivor mer eller mindre övergett låtkonceptet, och därifrån till opera är steget kanske inte långt – det är inte lätt att bryta ut stycken ur denna föreställning, där helheten måste upplevas; de relativt sett mer lättlyssnade partierna framträder mot slutet (”The Height of Summer” är till exempel en svindlande vacker elegi), utan att vara alldeles för insmickrande, medan något som inleds väldigt svårt och anti-melodiskt – ”Variation of Birds” – låter oväsendet transcenderas till en klagosång med oväntade djup, där den förföriska sången bryts mot det repulsiva lätet. Inte för att det på det explicita planet blir så mycket Darwin, även om fåglar och stenar är vad texterna mestadels handlar om, utan mer om existensen, om naturen, om världen och människan i världen: ”I have an idea what comes after / what will happen when I’m gone”. Och tusen år passerar ändå så fort - - -
2010-02-01 @ 14:34:38
One cannot argue with the cynic. It is unwise to offer him battle, for in the warfare of logic it will be found that he has all the guns.G. Wilson Knight, The Wheel of Fire.2010-02-01 @ 14:02:53
-
30 Jan 2010 17:15
I morgon, om en dag - - -
I Expressen en kryptisk recension av The Knife-operan Tomorrow, in a year, och en lika intetsägande intervju i DN (av TT, den finns på andra ställen också), med anledning av att den nu framförs i Dansens Hus - i morgon, ja. Ett av spåren, "Colouring of Pigeons", låter så här. Jag ber att få återkomma - om inte i morgon - - -
2010-01-30 @ 19:33:58Time shall throw a dart at thee.William Browne, "Epitahp On the Countess Dowager of Pembroke". -
29 Jan 2010 15:06
In that sweet mood when pleasant thoughts Bring sad thoughts to the mind.William Wordsworth, "Lines Written in Early Spring".2010-01-29 @ 20:02:28Meddelas endast på följande sätt
Jag skriver i dag i Svd om Susan Fenimore Cooper, i en text där jag också myntar ett nytt ord, något jag (förmodligen) har drömt om att få göra sedan jag läste språk i Umeå i början av 90-talet. Bättre sent än tidigt, som någon brukade säga - - -2010-01-29 @ 19:57:20Att umgås med spöken, Göran Dahlberg
”Spöken är aldrig som de är, och endast sällan där de är.”
Vill du göra det stora karaktärstestet, kan du i ett någorlunda större sällskap säga att du tror på spöken, och betrakta hur nästan alla börjar flacka med blicken, och kanske någon säger något pejorativt, att spöken, det är väl bara barn och dementa gamla mormödrar som tror på sådant? I de flestas värld är det öppna spjäll mellan vidskeplighet en att vara urbota korkad.
Tur då att vi har modiga författare – i Sverige tänker jag på Aris Fioretos vidunderligt vackra En bok om fantomer, kanske 90-talets mest överväldigande bok, och Magnus William-Olsson, som på vardera håll utforskat spökena: och nu alltså även Göran Dahlberg, med sin lilla behagligt skrivna bok, Att umgås med spöken, utgiven av Ruin förlag. Den har kanske mer gemensamt med William-Olssons bok än med Fioretos, och då är det kanske inte underligt att han inte nämner Jag talar till de döda, William-Olssons likaledes vackra spökbok från häromåret.
Dahlberg har skrivit ett drygt hundratal ”mikroessäer”, uppger förlaget: aforismer, och citat där han roffat åt sig allsköns kunskap i detta esoteriska ämne – många har skrivit om spöken, visar det sig (de är legion, skulle man kunna säga), och Dahlberg vet att utnyttja deras fynd, deras kryptiska resonemang om astrala besök och annat oförklarligt. Vi som går igång på det svårtydda tycker nog att det här är en bok som är svår att undvika, och det kan tyckas som en paradox, att vi utforskar och tränger in i detta som inte låter sig förstås, utan att tänka på att det flyktiga kanske flyr när vi närmar oss det med våra trubbiga instrument.
Spökena finns i språket. I vacklandet, i kontingensen. Enligt Derrida avslöjas spöken av att de inte känner igen sig i spegeln, men då tror jag att världen skulle överbefolkas av spöken: till exempel skulle jag direkt behöva emigrera till Spöklandet. I Joyce Carol Oates senaste roman A Fair Maiden ersätter huvudpersonen Katya det obligatoriska konstaterandet inför spegelbilden – Det där är jag – med en kuslig, unheimliche fråga: Är det där jag?
Spöken är sådana som inte uppför sig, visar Dahlberg. Jag kan instämma: de busar, vägrar veta sin plats. Ja – de (in)finner sig, och du är aldrig säker till hundra procent: det är som att de är så förknippade med tvivel, att Dahlbergs titel, Att umgås med spöken, blir ett Att umgås med Kanske. Spöken är också sanningens skugga: det som den inte vill visa.
I den här boken, som jag läser med stor glädje, under besvärliga betingelser, i och för sig: tillvarons brus, allt djävulskap som försöker störa, infiltrerar den sinnesro man försöker inrätta[1], finns goda aforismer, klokheter, storslagna tankar som presenteras blygsamt, och jag tycker om Dahlbergs försynta sätt att skriva. Det enda som frustrerar är väl att Dahlbergs korta texter inbjuder till ytterligare spekulationer, att han ofta gestikulerar mot något synnerligen intressant, bara för att du som läsare känner dig snuvad på konfekten: kommer det inte mer? Men det är kanske signifikativt: att spöket aldrig vill tala till punkt är ett av dess främsta kännetecken.
Och spökerierna handlar kanske mer än något annat om estetik: det är som att språkets vackraste ord har reserverats till denna syssling till skräcken, med alla tjusiga ord, som engelskans oslagbart vackra spectre, för att ta ett exempel. Och så alla adjektiv, som injicerar liv i de torftigaste av resonemang.
Vi som trots omvärldens dom – ”Du är dum” – fortfarande umgås med spöken gör oss kanske skyldiga till höjden av egofixering: varför skulle de bry sig om dig, liksom? Ja, vi är förstås inbilska, men ser du oss gå omkring med ett kryptiskt leende, får du här en tolkningsmodell: vi vet något som du inte vet, men vi vet inte själva vad vi vet – och det är det som är kontingensen - - -
[1] Det här är ett internt resonemang: jag läser boken parallellt medan jag … lyssnar … på – spöken?
2010-01-29 @ 19:51:54Susan Fenimore Cooper, Nalle Valtiala
Mitten av 1800-talet var Amerikas kanske största litterära guldålder. Omkring seklets meridian var följande storheter verksamma: Washington Irving, Emerson, Hawthorne, Longfellow, Poe, Thoraeu, Melville, och strax efter 1850 landets två största poeter för all tid, Whitman och Dickinson. Men samma år som Melvilles Moby-Dick utkom, 1851, dog James Fenimore Cooper, som med rätta kallats för den första amerikanske romanförfattaren.
Den äldsta dottern till Cooper har blivit föremål för en bok av den finlandssvenske författaren Nalle Valtiala, och boken har fått namn efter dottern: Susan Fenimore Cooper, utgiven av modiga PQR-kultur. PQR … JFC … WTF? Att JF Cooper skrev böckerna om Skinnstrumpa är något som du möjligen känner till, och om du tillhör en generation före den som lyckliggjorts av böckerna om Harry Potter har du definitivt läst någon av dem, kanske Den siste Mohikanen.
Men nu handlar den här boken alltså om äldsta dottern Susan, som också var författare, om än i blygsammare skala – men under de senaste drygt tio åren har hennes stjärna tänts i Amerika, om än i blygsam skala, för i den gigantiska litteraturhistoria över amerikanska kvinnliga författare som Elaine Showalter gav ut förra året, A Jury of Her Peers, ingick aldrig Susans namn, trots att boken upplät utrymme åt exakt ett hundra kvinnliga författare från 1800-talet.
I förordet skriver Valtiala om metempsykos, om en slags spökuppenbarelse där Susan Cooper visar sig för honom och underförstått ber honom skriva den här boken. Varför inte? Att det är en besatthet av något slag som ligger bakom är en kunskap som inte tillhör det fördolda. Det är också en kufisk bok han har skrivit: en objektiv biografi som slår över och blir monomant beroende av sitt ämne, nästan en subjektiv roman.
Det är naturdagboken Rural Hours Valtiala ägnar mest utrymme åt i sin bok om Susan Cooper, men hon skrev även noveller, sagor, en roman, Elinor Wyllys, samt förorden till de flesta av faderns romaner. Citaten är långa, innehållsreferaten ännu längre, lite väl långa oftast, och här finns gott om jämförelser. Men problemet är väl att knappast någon rimligen har läst Susan Coopers böcker: därför blir referaten av måttligt intresse. Att hon kunde skriva bevisas stundtals i citaten: ”Men ej en regndroppe hade ännu fallit; och alltjämt kom vågorna rullande in mot sanden med det regelbundna, sövande ljudet av vackert väder.”
Rural Hours ter sig som en föregångare till vår tids ekologiska uppvaknande, med en vördnad för naturen, som jag ändå anar var mindre unik då (1850) än den är nu: hennes naturvårdande insatser blir i vilket fall oantastliga. Att läsa referat om böcker man inte läst är sällan så värst belönande, kanske bara minimalt mer givande än att läsa referat om böcker man har läst … Jag beundrar ändå Valtialas ihärdighet, hur han med diskreta åtbörder lyckas teckna Susan Coopers porträtt, genom att så precist avlyssna hennes tonfall, och lägga sig så tätt intill hennes texter att han reducerar sig till ett språkrör för hennes åsikter, vilket ändå tillåter honom att då och då lägga till några bitska samtidskommentarer.
Det blir ett närgånget porträtt av en på många sätt tidstypisk 1800-talskvinna, som på ett självklart sätt delar tidens värderingar: kvinnan i hemmet? Ja, tack, tycks Susan Cooper mena, så länge hemmet också förlängs till den omgivande naturen, som hon i sin dagbok minutiöst har skildrat, och Valtiala (minst) lika minutiöst återger här. Det är fåglarna, fiskarna, de tvåbenta och fyrbenta vännerna, blommorna, träden … Boken om kvinnan som på 1800-talet lever så intimt nära naturen blir en elegi över vår förlorade natur, men också en elegi över vår förlorade medvetenhet, om bristen på kunskap: vi har helt mist denna nära kontakt, när vi har tillåtit (nästan) allt det gröna att bli gråsvart asfalt. Coopers upplevelse av naturen filtreras av Valtialas, och det är återgivit med vacker lidelse.
Valtialas metod är excentrisk och eklektisk, med stundtals hisnande paralleller. Här jämförs Susans till utplåning förminskande av sig själv i förhållande till den store fadern med Fredrika Runebergs texter om sin berömde far, skalden Runeberg, men naturdagboken Rural Hours får mig också att tänka på Dorothy Wordsworths dagböcker, där hon ibland ser naturen på ett lika poetiskt sätt som sin mer berömde bror William. Susan ser på naturen ur ett trippelperspektiv: estetiskt, vetenskapligt, och evangelistiskt. Hennes bok föregår Thoreaus Walden med några år, men den som läst Thoreau vet att berätta att han alltid är poet, medan Susan Coopers besök i poesin är mer sällsynta.
Valtiala skriver en anakronistisk stil med vackra anglicismer, och tar i med hela arsenalen av robust och arkaisk finlandssvenska för att beskriva Susan Coopers storhet, men lyckas väl inte riktigt övertyga mig tillräckligt för att jag ska logga in på nätbutikerna för att beställa hennes nytryckta romaner. Å andra sidan måste jag erkänna att jag inte längtar efter att läsa om James Fenimore Coopers romaner heller. Frågan om Susan Fenimore Cooper är bortglömd i egenskap av kvinna eller om det finns andra orsaker blir en fråga andra får reda ut – den som grottar in sig i 1800-talet ska nog finna ännu fler bortglömda manliga författare.
2010-01-29 @ 19:07:56 -
28 Jan 2010 12:53
For J.D. Salinger with love and squalor - - -
Att författare dör är förstås lika oundvikligt som att alla romaner måste sluta, hur bra de än är. Nu ser jag att J.D. Salinger har dött, i en ålder av 91 år, och det är kanske ännu mer oundvikligt att riktigt gamla författare dör. Men jag tänker på Martin Amis ord om Nabokov, att författare dör två gånger: första gången är när talangen dör. Möjligen för att undvika detta upphörde Salinger att skriva tidigt: utöver mästerverket The Catcher in the Rye, en av få omistliga 1900-talsromaner, skrev han bara några få noveller - några av dem samlade i den engelska volymen For Esmé, With Love and Squalor (titeln är sublim, innehållet växlande), i Amerika Nine Stories. Men jag kan inte förlika mig med att det står i artikeln att han dog av naturlig orsak: det finns inget naturligt med döden! Inte hann han få något Nobelpris heller - ack! Det är få böcker som jag har läst med samma glupska glädje som The Catcher in the Rye, som också är en bok som håller för många omläsningar.
2010-01-28 @ 20:07:42Romantikerna
När jag läste Lord Byrons brev blev jag mer än en gång bestört över hans ständiga klagomål över att leva i en så torftig litterär tidsera, där han med svepande gester dömde ut alla sina samtida kolleger, trots att han alltså levde kind mot kind med Shelley, läste dikter av Keats, Wordsworth, Coleridge, och hade en vag uppfattning om Blake - dessa sex, tillsammans med Burns, har under veckan ägnats uppmärksamhet i en serie i Guardian, som har låtit var sin expert - bland dem Andrew Motion, Germaine Greer, Margaret Drabble, Richard Holmes - teckna ett miniporträtt av dessa sju genier: i morgon avslutas det lägligt nog med Blake, och dagens föremål för intresset har varit Shelley, i en liten essä skriven av Christopher Hitchens, som tar fasta på den oroliga tid som han verkade i. I anslutning till serien har Carol Rumens tagit en dikt av varje poet och dagligen skrivit en kortare analys: av Shelley blev det "Ozymandias" som föll på hennes läpp (den som tar sig till läsarkommentarerna lägger märke till att Carol Rumens själv bemöter kommentatorerna, helt prestigelöst, och vad jag vet nästan totalt okänt uppförande i svenska tidningar). Som om inte detta skulle vara nog representeras varje poet av en mp3-fil med inläsningar av suveränt engagerade uppläsare: hör Chris Moran läsa Coleridges "Kubla Khan", kanske det mest yppersta som det engelska språket är kapabelt till - - -2010-01-28 @ 19:36:22Pia Tafdrups manifest
Vi som gillar danska, och ännu mer Pia Tafdrup, läser förstås hennes litterära manifest, publicerat i Information för cirka en vecka sedan. Författaren ska fortsätta att göra det omöjliga, säger hon, och det låter (nästan) som ett svar till de svenska manifestförfattarna, som verkade vilja satsa mer på det möjligas konst. Hennes korta text är skriven i ursinne, och sällan har jag väl varit så enig med en debattartikel, som när hon yttrar följande: "Litteraturen må gå i dybden, fordi der er behov for en modvægt til det, der (masse)produceres i underholdningsøjemed. Litteraturen må tale et andet sprog end det, der i øvrigt tales og skrives – skønt ordmaterialet er det samme." Ja - ett alternativ till bla(ha)-bla(ha)-språket, babblet, tjattret, pladdret. Överlåt det åt polititixerna åt mediahövdningarna, åt de högljudda gamla hundarna. Pia Tafdrup förstår att ta skrivande på allvar, och som läsare kan du bara med tacksamhet ta del av hennes texter: hon har investerat, hon har bemödat sig, ansträngt sig, varit pedantiskt noggrann, och förtjänar att du läser likaledes. Hon ställer också en av vår tids mest angelägna retoriska frågor: "Hvor deponerer vi vores sjæl, hvis vi ikke også kan gå i dybden?" Som avslutning ansluter hon sig också till den tanke Anna Hallberg lanserade i DN tidigare i år, genom att säga att "[d]en litterære kvalitet er uafhængig af nytte".
© Jon Norddahl.
2010-01-28 @ 19:19:56Most men are a little better than their circumstances give them a chance to be. And I´ve known some that even the circumstances couldn´t stop.William Faulkner, "Delta Autumn".2010-01-28 @ 19:03:44Veckans grunämne: Litium (Li)
Veckans grundämne: Litium (Li)
I´m so happy, ´cause today I found my friends
Kurt Cobain, “Lithium”
Det grekiska ordet lithos betyder sten:
”Jag är en sten …”
I hälsan, i vattnet, i saltet, i tvålen
spåra litiumet, täckmantel, (för)följ spåret
Jag vill bli - - - elektrisk - - - ultraviolett
fotografisk litium-jon […] i dig
I Etern, lättheten, svävningen, skärningen med kniven
Vita kristaller
Om alla goda ting:
bipolär, splitt(r)a neurotransmittan, stabilisera glutamaten
reglera ytterligheterna döda polariteten
Det finns inget i livet som heter normalt
Även jag har varit i Alkalien - - -
Även jag har druckit 7up, citronsyrans litiumcitrat
Det vita skovet syrefritt i den vita lågan
Litiumklorid hybridbil
Raketbrinn, raketbränd – tritium, vätebomb
Den röda lågan i litiumsaltet framställdes 1818 av den tyske kemisten Gmelin (samma år som Frankenstein publiceras, en ren tillfällighet: Mary Shelleys man var kemist och poet, poet och kemist, allt är alltid rena tillfälligheter, ingen hand vakar över oss någonsin – litium är ”lätt deformerat”, ett monster bland metallerna)
Oxidera alla lager, laga det, indunstning, bryt platsen: brytplatsen
Jonisera, legera, röda sten, amblygonit, lepidolit, petalit, spodumen,
säg det vackrare – hur? Säg det kallare säg det varmare säg Litium,
gapa stort - - -
2010-01-28 @ 15:19:11 for bitter or for worseKommentarer (0)
Search the Site
