-
21 Nov 2009 06:51
I stället för musik: Klimt
2009-11-21 @ 15:49:16 Kommentarer (0)Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, Per Erik Ljung
Ekelund - ej vänlös på denna bild - - -Vilhelm Ekelund är en svensk … - nä, vi tar om, han är ingen svensk … Vilhelm Ekelund är en författare … nä, vi tar om, han är inte heller någon författare … Om Ekelund kan man skriva vad fan som helst, känns det som, och det tyckte jag nog redan när jag 1996 läste Anders Olssons essäbok Ekelunds hunger. Det kan också kännas som att det är fler som skriver om Ekelund än som de facto läser honom, eller att det är omöjligt att hitta någon som inte känner sig manad att skriva om sin läsning.
Något av detta handlar det om i Per Erik Ljungs bok Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, som ellerströms ger ut som en fin bok, med ypperligt register, och låter bli ytterligare en installation i den serie av böcker om Ekelund. Han har samlat sina artiklar, essäer och texter om den här besynnerligaste av människor, som det troligen är mer orätt att benämna författare (eller svensk): den ojämförlige Vilhelm Ekelund. Vad man än säger om honom måste utmynna i det avvikande, att han är en avvikare, en särling, dömd att vara en annan
Mycket av det han skriver, när han överger lyriken 1909, eller mer korrekt ger ut sin sista diktsamling, innan han helt går över till att skriva aforismer, befinner sig mittemellan det som kan beskrivas och det som inte går att förklara – med Ljungs ord, ”mellan rationalism och mystik”. Alla Ekelunds starka, kategoriska påståenden följs av ett lika stort som osynligt frågetecken. Men det är svårt att peka ut vari förtjusningen ligger, vad det är som gör hans texter så unika, så fascinerande: man kan citera tills fingrarna blöder, utan att tycka att man gör honom rättvisa, eller att det är så hans storhet framträder; snarare är det ett författarskap där det inte går att bryta loss delarna ur helheten, vilket faktiskt är något av en paradox, med tanke på att det är så lätt att hitta det geniala hos Nietzsche eller Emerson – för att ta två närbesläktade – i en enstaka formulering, en blixtrande sanning, då det hos Ekelund snarare blir klumpigt mummel när det plockas fram, det man tyckte var så storslaget när man läste det.
Men konsekvensen måste lyftas fram: Ekelund sviker inte sin läsare: det är också så att han gör något med dig när du läser, förvandlar dig till något annat än läsare, genom att själv inta en så besvärlig hållning mot författarskapet. Han är något av en motsats till en annan skåning, Björn Ranelid: aldrig till lags, aldrig den där sockerchocken som ger Ranelids prosa en övermättnad – men också inför författarrollen, där hos Ekelund allt är tillbakadraget och skyggt, alltid ett (själv)kritiskt ifrågasättande.
Hos Ekelund är allt hemliga tecken att tyda. En tanke hos Wilde är att konsten inte imiterar naturen, utan tvärtom, i sådan grad att solnedgången förgäves försöker eftersträva Turner – Ekelund har en förmåga att uppleva tillvaron till fullo, att förstå dess innebörd och betydelse för oss – dess potential. Men någon systematik är svår att hitta: snarare kan hans skrivande beskrivas som strövtåg i språket, upptäcktsfärder i de egna formuleringarna.
Här handlar det bland annat om drömmarnas betydelsefulla och centrala roll för Ekelund, om vikten att drömma starkt, att tillåta drömmarna att (sam)existera. Men bilden som framträder innehåller också en författare (typ) som går sin egen väg utan att snegla på konsensus – ja, som Ranelid, fast alltså en helt introvert version av den alltså skamlöst exponerade Ranelid. Ekelund är, med sitt eget ord, ingen ”konjunkturhånglare”.
Fast, Ekelund är inte omedveten om sin särart, om sin genialitet. Implicit ursäktar han sina läsare – eller icke-läsare – genom att förstå att det rör sig mer om brist på förståelse än brist på förstånd. Ett avsnitt i Ljungs bok handlar om Ekelund som läsare, ett annat om hur han blir läst av andra läsare. Kort sagt kan nog sägas att han är lika fordrande som hans läsare är auktoritära och magistrala – Ljungs egen framtoning är av det mildare slaget. Inte heller tycker han att det är synd om föremålet för hans intresse, att han förtjänar fler läsare. Utöver dessa få men desto mer engagerade läsare (bland dem Astrid Lindgren, visar Ljung) har Ekelund tilltalat olika grupper(ingar) av författare, bland annat arbetarförfattare, folkbildarna, vilket kan te sig lite kuriöst, när han nu betraktas som en så utpräglat individualistisk och elitistisk författare: då handlade det snarare om att bildning var något att sträva efter, något man (frivilligt) ville uppnå, medan det nu har blivit kufarnas angelägenhet.
Redan 1980 varnar Ljung för faran i att fascineras för mycket: ”Den som skriver om Ekelund blir lätt en pseudo-Ekelund, en blek och välmenande eftersägare”. Men den risken är värd att ta, måste Ljung tycka, och jag tycker att det i hans fall är värt det, för han skriver balanserat, behärskat, insatt, intelligent, och ofta med precision och med fokus på detaljerna.
Ekelund är en djupsinn(l)ig författare, lika känsligt överspänd som han är intellektuellt överlastad. Det kan också tyckas som något nästan överjordiskt att en sådan människa har vandrat på vår jord, att han har befunnit sig bland oss: det är nästan svårt att förstå, för mycket att förstå – att han klarade av att vara människa, parallellt med att han skrev dessa udda texter, som är så långt ifrån vad vi normalt förbinder med litteratur.Vad han mer än något annat kan lära dig är att du ska tåla livet, uthärda det. Förmodligen skulle han skrocka uppskattande åt Morrisseys ord, ”I would never ever do anything so vulgar as having fun”.
2009-11-21 @ 10:08:03 -
20 Nov 2009 12:58
Men också
Men också det här, den där enerverande obehagliga ovanan som beskäftigheten har. Du har också varit med om det: en längtan hårt hållen, som bara pressas ihop allt hårdare, så att du inte ens vet om den stryps eller kvävs eller bara kramas till döds. Och det enda du får är vulgära (skratt)attacker, gapflabb, omöjliga att parera.2009-11-20 @ 20:35:29Vampire Weekend
Om jorden (av någon mysteriös anledning) skulle gå under just i morgon, under No Music Day, kan det mycket väl vara så att Vampire Weekends "Cousins" är den sista musiken som jag har hört i mitt levande liv, och jag kan tänka mig värre alternativ än den här duracellpigga låten.2009-11-20 @ 20:20:52No Music Day
Väl medveten om att det är att spotta i motvind tänker jag även i år upmärk- och hörsamma No Music Day, Bill Drummonds konstprojekt som i år avslutas, då det är det femte året. No Music Day: 21 november, och som vanligt innebär det att ingen som helst musik - inte ens om den framförs av Tegan and Sara - är tillåten. Som alternativ listas på hemsidan bland annat tips på tio filmer utan musik (snarare filmer som endast använder diegetisk musik) - dock inte Bergmans Tystnaden, som jag annars hade kunnat tänka mig att se på lördag. Jag tycker att det har gått sisådär de senaste åren, när jag har försökt att följa budorden - men det är inte lätt när man har kolleger som gärna hemfaller åt visslingar, när glassbilarna penetrerar den sakrala tystnaden med sina oljud, och så vidare ... Det bästa med No Music Day är dock att 22 november verkligen blir en dag då man lyssnar på musik med glädje och uppskattning, och inte bara tar den för given: det är nästan en religiös upplevelse att dagen efter höra musiken som om den verkligen betyder något på riktigt, och inte bara utgörs av ett bakgrundssorl.
2009-11-20 @ 13:57:50 Kommentarer (2) -
19 Nov 2009 18:45
Tortyr som tortyr
Den som skriver kan utan svårighet eller större empatisk kraftansträngning sätta sig in i den svenska journalisten Dawit Isaaks öde, att vara inspärrad i nu drygt åtta år, endast för att han skrivit om demokratiska rättigheter. Det är inte konstigt att så många svenska skriftställare har engagerat sig i honom. I dag publiceras i nittioen svenska dagstidningar Peter Englunds text om Isaak. Den svenska regeringen har på sedvanligt svenskt maner utövat sin tysta svenska diplomati, och till sin egen svenska förvåning har den varit helt gagnlös för Isaak. Den som är förälder kan också med ännu mindre svårighet sätta sig in i den pina som dessa åtta år har inneburit för trebarnsfadern Dawit Isaak; att han med stor sannolikhet utsätts för tortyr i fängelset är inget som jag vill avfärda, men att vara skild från sina barn i åtta år är dock också tortyr. Jag vet inte ett iota om Isaak som journalist eller författare, bara att det är en svensk medborgare som svenska myndigheter totalt har struntat i. Fast Annika Östberg skall friges, har jag sett: där hade vi en (annan) svensk som olika svenska regeringar har engagerat sig desto mer i.2009-11-19 @ 21:45:32 Kommentarer (0)Så här ska en recension skrivas
I DN skriver Aris Fioretos en upplivad och upplivande recension av Aase Bergs nyutkomna bok Uggla, och han tar verkligen i: det är ett sätt att skriva som är avundsvärt fritt, lika behärskat som det är temperamentsfullt, lika intellektuellt kyligt som det är känslofyllt upphettat. Och formuleringar som sprakar och märks, så att hela texten gnistrar så där färggrant fantasifullt fantastiskt. Ja, det är en fin text, och jag önskar att alla som någon gång ställt sig den där frågan - hur ska jag skriva? - läser den här texten, och blir lika imponerade och inspirerade, av hur Fioretos lyckas balansera så lyckat mellan det talspråkligt slängiga och oborstade och skriftspråkligt tillknäppta och väluppfostrade - det är en text som vibrerar och andas, som lever, och som till råga på allt lyckas säga vettiga saker om boken, något som jag själv önskar att jag hade förmåga att göra, men ack2009-11-19 @ 21:31:12 Kommentarer (0)Himlen kan vänta
Charlotte Gainsbourg lierar sig med Beck, och resultatet blir så här utsökt, i låten "Heaven Can Wait", med en video som är knasigt snygg med sina Burroughs-vibbar och den fungerar finfint med låtens hippieartade melodi. Det är lika excentriskt knäppt som det är genialt enkelt.2009-11-19 @ 21:19:41Dispyt
Vi diskuterar stundtals språkfrågor på arbetet, och även om vi i vanliga fall är överens om det mesta, är dessa språkfrågor ett säkert tecken på att onda ögon plockas fram - ja, vore vi inte så himla verbala skulle förstås blodvite rentav uppstå. Vårt rättesnöre är förutom SAOL så klart våra vältummade exemplar av Svenska språknämndens skrivregler. I dag gällde det förkortningar: något som jag (av)skyr, och aldrig skulle använda, dessa inverterade tautologier. Nå - i denna fråga är jag dock ensam om min uppfattning, för kollegerna sprider obekymrat förkortningar omkring sig, medan jag kan tycka att Svenska skrivregler inte tillräckligt tar avstånd, utan nöjer sig med att rekommendera placeringarna av förkortningar till texter där utrymmet är begränsat, såsom tabeller, fotnoter, statistikredovisningar. Fast då vill de se punkter, så att ex(empelvis) "d v s" skrivs "d.v.s.", vilket är helt befängt, då punkterna bara förvirrar. Ännu värre är rådet att sätta punkt vid sista ordets förkortning, så att det blir "d v s.", vilket är så styggt att det nästan gör ont i ögat. Den enda rimliga kontentan blir förstås att helt undvika - nej, avskaffa! - alla besvärliga skitjobbiga förkortningar i fortsättningen.
2009-11-19 @ 11:22:13Fyra korta stycken, Federico García Lorca
Grisen och Duvan i pjäsen "Om kärleken". © Helena Bergendahl
Teaterpjäser har en begränsad läsarskara: något förlaget Tranan verkar strunta i, när de satsar på Federico García Lorca. Utöver en volym med kvinnodramer och den lysande prosasamlingen Fisk, himlakroppar och glasögonger de i höst ut en liten bok med titeln Fyra korta stycken, med fyra korta pjäser som ursprungligen gavs ut på spanska 1996, först sextio år efter att Lorca mördats av de spanska falangisterna. Och det är en fantastiskt vacker bok, med bedårande utsökta illustrationer av Helena Bergendahl, och en fullgod introduktion av Maria Ericsson: översättningen är gjord av Marika Gedin, och mot den har jag inget att anmärka.
Dessa fyra korta pjäser skrev Lorca i tjugoårsåldern, och de behandlar existentiella ämnen – på liv och död, på blodigaste allvar. Djur och andar tar till orda, och det är lika lekfullt som det är allvarsamt: Lorcas främsta kännetecken är fantasin, att han skriver bortom gränsen, att han vägrar acceptera gränsen – och så är han förstås poet, och genrerna tar ut det bästa ur varandra för honom, när han lyckas utvinna det bästa ur poesin för sin dramatik, liksom han utvinner det bästa ur dramatiken till sin poesi. För det här är dramatiskt – och poetiskt.
Ljust, positivt, men främst i själva längtan efter det ljusa: det finns alltid en medvetenhet om att livet mest består av skuggor. I första pjäsen, ”Känslans urkund”, handlar det om Uven som ”älskar skuggan för mycket”, och en av pjäserna, kanske den svagaste, heter just ”Skuggor”. Så det finns en kuslig dödsnärvaro i allt Lorca skriver, där det är lätt att hitta prefigurativa modeller för hans egen död, som om hela hans arbete går ut på att repetera sin egen våldsamma avrättning.
Här skapar Lorca även sin egen kärlekslära, sin profana religion som inte utesluter någon annan än den som säger nej till kärleken. Poetanden, ett av hans alter ego, en figur i den mästerliga pjäsen ”Om kärleken – teater till djur”, formulerar denna lära så här: ”Rosorna vissnar, men doften stannar kvar. Så när min själ vissnar kommer dess doft till kärlekens omöjliga rike.” Det är en lära som vårdar och bevarar mysteriet, som respekterar det annorlunda, det som inte vill förkunnas med versaler.
Men samtidigt som Lorca kan ge intryck av att mer än lovligt leva i det blå skriver han politiskt, och realistiskt. Dessa pjäser är hårt inmurade i sin (oroliga) tid, 1918-1920. Han skriver i full visshet om grymheterna, i en illusionslös lojalitet mot människans natur. Detta är inte heller någon motsägelse: vi är konglomerat, och hos Lorca finns så mycket av ljus, så mycket av mörker – så mycket hopp, så mycket förtvivlan, så mycket förtröstan lika mycket som uppgivenhet. Där blir den smått allegoriska ”Om kärleken – teater till djur” en nyckeltext för att förstå Lorcas estetik. Djuren planerar en kupp för att ta över (den onda) människans makt – men även hos djuren finns en ambivalens, en gnutta förståelse för att människan kanske ändå gör sitt bästa – framför allt hos fåglarna, det djur Lorca identifierade helst identifierade sig med. Det är Djurfarmen, tjugosex år innan Orwell skrev den: i pjäsen ”Skuggor” finns rentav ett outskrivet men underförstått liknande credo, ett ”en del är mer lika än andra”-motto.
Pjäserna är humoristiska – ibland är det nästan bara förvirrande, lite slarvigt, men ofta nog skarpt, som när Jehova ber Ängeln att sätta på sordinen på världen, och Ängeln svarar resignerat: ”Det är redan gjort.” Så lakoniskt kan en världsbild sammanfattas.
Ja – Lorca behandlar starka ämnen, och det är inte förvånande att artister som Leonard Cohen, vars dotter heter Lorca, eller Nick Cave, som har skrivit om Lorcas duende, har fastnat för den här valfrändskapen – men jag då, varför behöver jag detta? Är det så att det svarar upp mot något inom mig? Geniet gör det ingen annan har gjort, i en förälskelse till det som inte går att känna igen – och Lorca är en stigfinnare, någon som inte nöjer sig med att härma eller imitera. Det är med mod han tar sig an dessa pjäser, skriver dem med en lika självklar blick för vad tillvaron egentligen innehåller som Chagall när han målade. Det är också inspirerande att läsa Lorca, upplyftande, med hans mod och ljus i blicken.
2009-11-19 @ 08:31:25 Kommentarer (0) -
18 Nov 2009 22:27
- - -
- - -
att så sömnlös känna sömnens krypande
gå mot dig som (liknelsen av) sömn
någon annans redan; hur du blir till där
i det som existerar i själva fasan (i att finnas
mot skuggor som kritiserar!
mot skuggor som kryper!
mot skuggor som kräver!
dina ögon äger mina uttråkade drömmar
till sist när dina händer blir mina
att tröttheten lägger sig inuti där
nattens tanke ensam
gråast klarast skarpt otillräcklig
(en)visa viskningar
att du vinglar mot en kontenta
att du är (för)störd
2009-11-18 @ 20:35:37Boys don´t cry, eh?
Enligt Matilda Gustavsson på Expressen gråter pojkar inte, för hon menar: "De befriande bekännelser av panik, ätstörningar och insomnia som väller genom bloggosfären författas av kvinnor". Men hur tydlig ska jag då vara, när jag skriver om min icke-sömn? I vilken värld vistas Gustavsson? Det är till och med pojken Robert Smith som har skapat hennes rubrik. Det är också en missuppfattning, som hon säger, att självbehärskning sedan 1800-talet skulle vara "ett machokodat ideal" - möjligen i Sundbyberg, där hon bor, men för att bara ta ett exempel så finns det åtskilliga machopojkar i Los Angeles mest belastade kriminella gäng som gråter till Morrisseylåtar. Vidare alla dessa (manliga) idrottsfanatiker över hela världen, där har ni gråt och tandagnisslan vid varje större evenemang, inklusive glädjetårar, och så har vi Kent, pojkar hela bunten, som inte gör annat än gnäller, inklusive på deras nya skiva "Röd". Och när jag häromveckan la ut "The Weeping Song", nog satt pojkarna Nick och Blixa där i båten och tävlade i vem som grät värst. Shelleys dikt "Stanzas Written in Dejection" är också ett bra exempel på en gråtande pojke.Boys don´t cry - - -2009-11-18 @ 19:59:19En död katt
Stig Larsson har sannerligen inte skrivit många artiklar under 00-talet, men nästan alla har handlat om hans katt Esset, med den gripande texten för några år sedan när Esset var frånvarande i flera dagar, och i dag meddelar han att nu har Esset dött. Det är en fin text, så klart, som också handlar om hur vi ska leva, där den larssonska livsfilosofin sammanfattas i ett trotsigt "jag tycker avgjort att det är dumt att må sämre än vad nöden kräver".2009-11-18 @ 19:36:46 Kommentarer (1) -
18 Nov 2009 05:26
Innerstad, Gunnar Harding
Det är det här med förförståelsen … Gunnar Harding är en svensk poet, det vet jag, som i ett par av sina samlingar har skrivit dikter om Shelley: dessutom dyrkar jag hans tre böcker om den brittiska romantiken, och uppskattar hans introduktioner i den europeiska 20-talsmodernismen, med mera. Han föreläste våren 2006 om Lord Byrons Unge Harolds pilgrimsfärd, och det var bra – efteråt pratade jag med honom om Dylans memoarer, som då var relativt nyutgivna, om det stämde att Dylan hade fått en inspiration till hur han skrev sina 60-talstexter från att ha läst Byrons ”Don Juan”. Harding gav ett positivt, fryntligt intryck: en beskedlig gråhårig farbror.
Men det här är inget bagage som jag behöver när jag ska läsa Innerstad, en ny diktsamling av Harding. Jag har läst en handfull tidigare, och har tyckt att det har varit bra poesi, även om jag när jag ser titlarna uppradade inte för mitt liv skulle kunna framhålla någon av dem som exceptionell.
Givetvis inleds samlingen med ett citat: det brukar diktsamlingar av farbröder göra – återigen, jag försöker bortse från Hardings ålder, den har inget med dikterna att göra, inbillar jag mig, men det är svårt, när han ibland gör dem lite mer gråhåriga än nödvändigt. Schopenhauer: så ytterst provocerande! Vem fan läser Schopenhauer i våra dagar, liksom. Det blir en slags anakronism, som att förflyttas till en helt annan tid, då man kunde nämna ordet Schopenhauer, utan att bli tagen för en kuf, för en förryckt människa, som verkligen borde ta tag i sitt liv, sätta sig i tv-soffan eller vid köksbordet och pussla i stället.
Det är ett citat som leder rätt in i samlingen: vi ska vistas i diktjagets huvud, som är en stad, och det är en snygg övergång av Harding. En huvud-stad, som Ekelund skulle skriva det, med sitt hårda bindestreck: den inre staden. Där i huvudstaden kan diktjaget själv gå in, menar Schopenhauer, menar Harding. Och som vanligt i hans dikter får vi en personlig kanon serverad, med de vanliga döda vita männen som tilltalas eller alluderas eller bara refereras. Han har ett avstressat förhållande till litteraturhistorien, och resonerar sig fram i saklig takt.
Ja, det kan tyckas att Harding ger ett beskedligt intryck: men att han skriver beskedlig poesi är en villfarelse, med undantag för en mesig och banal hyllningsdikt till Jacques Werup, liksom en poänglös självföraktande dikt om ”Den där förbannade Gunnar Harding”. Och mitt i den här pratigheten, som kan uppfattas som lika besvärande jobbig som Ragnar Strömbergs poesi, kan Harding skriva hemliga fragmentariska lösenord, suggestiva i all sin enkelhet: ”Kom närmare min rädsla. Den trevar efter din.” En kort dödsdikt med titeln ”Motljus” imponerar starkt på mig, där diktjaget lämnar kvar den ängsliga skuggan, på sin färd mot mörkret.
Några dikter kan ge intryck av en förlorad förmåga att fånga närvarokänslan, att nuet är på väg att rinna mellan händerna på diktjaget: överhuvudtaget är det en elegisk ton som går rakt igenom staden, rakt igenom diktsamlingen. Dikterna med stadsmotiv är vemodigt skrivna, liksom några minnen, där man får en känsla att allt är förlorat, borta, övergivet. Här är det som att alla klockor har stannat, att vi får dikter som handlar om rökning – också det en anakronism, nästan, för nu kan det gå veckor mellan varje gång man ser en rökare. Mentalt är vi alla kvar i en inre ungdom, som endast tillhör oss själva – där har vi som flugan i bärnstenen låtit bevara våra ideal vad gäller språk, ideologi (jo! det är en myt att vi förändras politiskt!), känslor, förnuft – och vi må skratta ut alkisarna för att de klär sig som (överåriga) tonåringar, men vi är likadana själva, bara på ett mer subtilt sätt. Du förändras alltså inte, utan du blir mer och mer dig själv.
För den delen vet jag inte varför jag inte ska uppmärksamma poetens ålder heller. En ung poet får alltid höra hur ung hon eller han är, och det är något som omedelbart sätter sin prägel på hur kritikern läser dikterna, säkert i högre utsträckning än det betyder något för poeten själv. Men om jag skulle yttra något om Hardings ålder skulle det låta förolämpande. Alltså låter jag bli, konstaterar bara att han kunde låta bli att skriva så gråhårigt.
2009-11-18 @ 08:36:24 -
17 Nov 2009 13:12
00-talets bästa böcker
Eh, det här kanske ser lite konstigt ut, men på The Times läser jag listan över 00-talets 100 bästa böcker, och inte kunde jag motstå att kika där ... Här samlas alla disparata genrer kors och tvärs, med Twilight först på plats 90, utklassad av Harry Potter. Jeanette Wintersons kanske senaste (sista?) riktigt bra roman, ThePowerBook, finns med, liksom böcker av Amis, Murakami, Carey, Eugenides, Ali Smith - ja, föga förvånande att den domineras av anglosaxiska namn, om än det finns plats för en Pamuk här och en norrman där, och en Némirovsky, tacknämligt nog. Jag är väldigt nöjd med deras val av nummer ett, kan jag säga: Cormac McCarthys The Road. Men min egen favorit, bland de engelskspråkiga, är kanske Alan Hollinghursts The Line of Beauty, som fick en lite undanskymd plats på listan, 61. Ja, den - eller någon helt annan - - -(Jo: jag skänker ... en vänlig tanke, åt den som kan gissa hur många - eller, hur få - av dessa 100 böcker som jag har läst - jag tror eller befarar att de i vilket fall är färre än antalet på föregående lista, ack - - - )
2009-11-17 @ 20:07:5700-talets bästa skivor
En vanlig missuppfattning om mig är att jag gillar listor - kanske det delvis är mitt eget fel, att jag så ofta hänvisar till listor av olika slag. För att ingen ska tro att det här har gjort mig på dåligt humör: NME har gjort en lista över de 100 bästa skivorna under 00-talet, och då måste jag förstås kika i den, och häpna över befängdheter, som att en av Björks bästa skivor, "Vespertine", är så lågt placerad som 95 - det är förnedrande, eller rentav en kränkning, skulle jag säga - medan M.I.A. har fått med båda sina skivor, med "Arular" högre, (50). Ur svensk synpunkt är det kanske lite hedrande att vi har fått med The Radio Dept på listan (om engelsmännen hade hört TTA skulle de nog hamna där också), och givetvis The Knife, ganska högt dessutom (37). Att listan förbiser att Nick Cave 2004 gjorde sin bästa skiva, "Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus", kan jag kanske uthärda, då topp sex nästan är för bra för att vara sann: PJ Harvey, The Libertines, The Strokes, Yeah Yeah Yeahs, Arctic Monkeys, Primal Scream. Jag har ingen egen kandidat till 00-talets bästa skiva, men få skivor var för mig lika omvälvande som The Knifes andra skiva när den kom 2003.2009-11-17 @ 19:51:06 -
16 Nov 2009 21:35
Tolv hav, Stina Aronson
Jag kan ha fel (det har hänt förr), men det känns som att återutgivningstakten på svensk litteratur från första hälften av 1900-talet har eskalerat – något som bara kan vara av godo, kan tyckas, tills man frågar sig hur man ska hinna med att läsa dessa böcker också, när det är ett hopplöst företag att ens hinna läsa alla nyskrivna böcker som ges ut …
Oftast är det de små förlagen som satsar på dessa osäkra kort, och nu har Rosenlarv gett ut Stina Aronsons diktsamling Tolv hav från 1930, i en klanderfritt vacker volym, med ett kort och bra förord av Anna Jörgensdotter och ett långt och bra efterord av Nina Lekander. Det är också en bok som förtjänar att ges ut på nytt, som förtjänar alla sina läsare den kan få. Det var när förlaget för ett par år sedan gav ut Feberboken på nytt som en ny sida av Aronson uppenbarade sig – annars är hon troligen mest känd för romanen Hitom himlen, nästan lika omtalad (och lika lite läst, måhända) som Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.
Tolv hav är en diktsamling som pekar bakåt mot Södergran, och framåt mot Hillarps 40-tal, och i förlängningen kanske Tafdrups 80-tal och Falkenlands 90-tal. Det är erotiskt, uppriktigt, och febrigt: lika mycket dagbok som Feberboken, med rentav en dikt som dateras (”7 DECEMBER”). Kanske det är den privata naturen, att det så uppenbart bygger på egna erfarenheter, som ger dikterna ett berättigande vid sidan av Södergrans dikter, som de lägger sig så nära att man vill hissa en varningsflagga för epigoneri. Här levs händelsen fullt ut, och diktjagets upplevelser är genomlevda.
Det är gott om inkonsekvenser, uppbrott, stämningar som punkteras, stilbrott, oväntade sammanställningar, utan mildrande drag. Det inre är i uppror, och diktjaget låter sig bara lägga sig till oro. Hyperbolen är hennes bästa kamrat, där hon överger allt som förenar, som kan skänka dikterna ett smidigare intryck: hon skapar kollisioner.
Poeten är en undantagsvarelse: ”Varken på förnuftets gröna väg / eller på hjärtats röda väg / kom jag hit.” Känslan och tanken samspelar annars, i intelligent skrivna dikter, lika hårt hållna som lössläppta, fria. Förtvivlan och extasen är åtråns två kammarjungfrur. Och, som Therese Bohman visade i en läsning av diktsamlingen i Lyrikvännen nummer 2-3 2008, så är begäret Tolv havs huvudämne. Fast också svartsjukan, och avståndet mellan människorna – känslorna som stiger fram är aldrig behärskade, utan krampaktiga och fulla av lidelse.
Också ursinnet skrivs fram av Aronson, i dikten ”Marmortorso”, en av mina favoriter från denna rika samling:
O dåraktigaste av alla villor.
Min plåga är jaget,
som är som jordfängelset
omkring min marmortorso.
Gräv ut mig,
krossa mig med yxa och vind och regn.
Bräck sönder med spetten. Jag törstar
att vara bland det
som är större än antal.
Här visar hon också hur det hårda tar överhanden, hur hon ger efter för primitiva impulser, längtar efter en hårdhänt transcendens.
Men poeten är också alltid en flykting, på väg från något – en rymmare, en förföljd. Då som nu kunde hon endast hoppas på någon slags reaktion – att bli utskrattad var inte det värsta, men då som nu det vanligaste genmälet från de halsstarriga läsarna, då som nu så benhårda i sin förvissning om hur poesi ska se ut. Men bra poesi är aldrig tidsbunden, och Lekander visar i förordet att Aronson struntar i tidsmarkörer – hon vänder ryggen åt sin tid, och där finns en förklaring till varför hon är så angelägen nu, medan majoriteten av de andra böcker som gavs ut 1930 varken är värda att återutges eller återläsas.
I den fattiga svenska modernismen borde Aronsons Tolv hav ha en självklar plats: den är djärv, farlig. Ändå skriver hon en poesi som kan betecknas som banal, med de förväntade nyckelorden uppradade: stjärnor, måne, rymd, hjärta, blod, sköte, sår. Klichén ligger nära. Kroppen och naturen – det ges ingen skillnad när det kärlekskranka jaget ser regnet smeka gräset. Men Aronson är modig nog att rentav ordagrant citera Södergrans bästa ord – ”Jag är ingen kvinna” – och göra dem ovillkorligt till sitt eget. Här och annorstädes skriver hon helt oförfärat, hon riskerar allt, och vet att det endast är så man demonstrerar vad man värdesätter mest.
Hon säger också saker som jag inte har hört sedan jag lämnade mentalsjukhuset, och ger en elegant nyckel till vad poesin ska vara bra för, i en poetik som är tillräckligt (o)lik Södergrans i den bekanta ”Vierge Moderne”: ”Ett steg från aningen till gåtan är jag, / en ton som väcker oviss längtan”.
Och varför är det så bra? Inte bara för att hon investerar sitt liv, sin egen erfarenhet i dikterna, låter dem ta den förbjudna vägen från det allmängiltiga till det privata, i stället för den stipulerade, som obligatoriskt går i motsatt riktning – utan också för att hennes röst är så närgången, att man förnimmer stämman av en annan människa så tätt intill sitt öra, att man tycker sig uppfatta vad som måste ha varit hennes alldeles egna röst, som om hon viskade i ens öra medan man läste, och man inte bara dechiffrerade svarta bokstäver på boksidan, utan också får ta del av något akustiskt fenomen, som vetenskapen aldrig skulle kunna förklara.
2009-11-16 @ 21:50:35 Kommentarer (0)Dryaderna
Jag såg den här bilden när jag var barn, kom jag ihåg, en målning av Giovanni Segantini, och det går att se en bättre version (mer högupplöst) här. Nu nämndes konstnärens namn i en bok om Ekelund, som jag håller på att läsa, och jag hade nästan glömt bort målningen, hur bra den är, hur stark den är, men - ah, så här ser det ut. Segantini var förstås en italiensk konstnär, och lika förstås verksam under symbolismen (slutet av 1800), det är därför jag gillar det, och så de där kylslagna bergslandskapen, Schweiziska, exakt som i Frankenstein. Målningen heter Le cattive madri (De dåliga mödrarna: den ena kvinnan är lite svår att se på bilden, använd förstoringsglaset), men jag vet inte varför: det påminner mer om dryaderna i den grekiska mytologin. En liknande målning av Segantini är denna:
2009-11-16 @ 16:03:25 Kommentarer (0)Citat
Gränserna mellan dårskap och förstånd äro så otydligt utstakade, att man svårligen en längre tid kan gå framåt på det ena området utan att emellanåt göra ett litet strövtåg in på det andra.Immanuel Kant, En andeskådares drömmar. I ljuset av metafysikens drömmar, övers. Efraim Briem.2009-11-16 @ 15:25:01 Kommentarer (0)Nihil sub sole novum
I dag gjorde jag, för ovanlighetens skull, ett besök på stadens bibliotek (fråga inte!). Alla engelska böcker var borta, hyllorna gapade tomma, putz weg, som det brukar heta ... Ja, tomma bokhyllor är något av det kusligaste som finns, brukar jag säga när vi läser Lagerlöfs En herrgårdssägen, och jag försöker förklara för eleverna hur ohyggligt det är, hur Lagerlöf ger emfas åt hur mycket det har gått snett med Hede i första kapitlet, där hans bokhyllor inte innehåller några böcker. Och i morse var mobiltelefonen helt borta. Då gör jag som jag brukar: söker igenom alla fickor där den kan tänkas vara, tre-fyra gånger, och så vidare. Nä, ingen telefon - fast, när jag kommer hem, då finns den i jackfickan, i samma ficka som jag har låtit fingrarna ströva i så många gånger i dag - kuriöst nog i samma ficka där det ligger en i-pod, som jag har satt igång och stängt av flera gånger, utan att upptäcka mobiltelefonen (som inom parentes är av gammal modell, som en smärre tegelsten, så att den skulle kunna ligga där obemärkt existerar bara inte). Ja, något liknande brukar inträffa med nycklarna här hemma, att de försvinner i ett par minuter, och sedan finns de på sin avsedda plats. Något senare i dag saknades ett USB-minne, 16 GB, där det finns musik, film, och ett par hundra diverse texter, 1000 bilder: kort sagt, en ganska ovärderlig pryl. Då letar jag förstås på de tre platser där den kan finnas, gånger tre, men ingenstans finns den. Tills jag letar den fjärde gången, där den lyser vitt som ett lakan. Och så finns det de som säger att spöken inte finns - - -2009-11-16 @ 15:22:42 -
16 Nov 2009 06:17
-
15 Nov 2009 15:10
Mönster som upprepar sig
Några svenska böcker som kommer våren 2010, samtliga på Bonniers:Maja Lundgren (återkommer efter tre år), Mäktig tussilago (16 mars), vad som ser ut som en uppföljare till Myggor och tigrar.Sara Stridsberg (återkommer efter fyra år), Darling River (26 mars), en omdiktning av Nabokovs Lolita.Per Hagman (återkommer efter sex år), Vänner för livet (14 maj), en slags fortsättning på Volt?Vad som hände med Carina Rydbergs roman, som skulle ha utkommit i fjol, har jag ingen aning om: hon är saknad, liksom dessa tre, om än jag inte har saknat dem lika mycket, utan det rör sig nog mest om att den som varit frånvarande längst tid är mest saknad: matematiker kan räkna ut koefficenten beräknad utifrån hur många år som har passerat sedan senast utgivna bok (eller, förresten, låt(a) bli) - - -2009-11-15 @ 16:45:34Sorrow
Sorrow like a ceaseless rain
Beats upon my heart.
People twist and scream in pain, -
Dawn will find them still again;
This has neither wax nor wane,
Neither stop nor start.People dress and go to town;
I sit in my chair.
All my thoughts are slow and brown:
Standing up or sitting down
Little matters, or what gown
Or what shoes I wear.Edna St Vincent Millay
2009-11-15 @ 14:48:19Snörmakare Lekholm får en idé, Gustaf Hellström
Det lär vara Mark Twain som kom med den lite raljanta definitionen av en klassiker: en bok som alla har hört talas om, men ingen har läst. Förmodligen en definition som är sannare nu än det var då, för drygt hundra år sedan. I den svenska litteraturen, där klassikerna är så fåtaliga, innehar Gustaf Hellströms roman Snörmakare Lekholm får en idé, från 1927, en särställning, och kanske uppfyller den Twains kriterier bättre än någon annan: det är verkligen en omtalad bok, men jag befarar att dess läsare är ungefär lika fåtaliga som antalet svenska klassiker (annorlunda räknat: medelåldern på dessa läsare torde vara ungefär 125 år).
Med anledning av bland annat en nyutkommen bok om författaren, utgiven av Gustaf Hellström-sällskapet, läser jag denna roman, med en – upptäcker jag tidigt – oförlåtlig försening. Här finns ungefär samma friskhet som kan hittas i vilken Hjalmar Bergman-roman som helst – den där nästan obehärskade lekfullheten i formuleringarna, som får texten att lysa och glänsa, som om tiden stått stilla. Inte ens uråldriga pluralformer på verb ger ett bedagat intryck.
Till sin roman har Hellström uppfunnit ett överlägset, ironiskt tonfall, där snörmakaren själv beskrivs så här: ”Den tiden hade varit hans tid. Och i den hade han varit en satan till karl. Man behövde endast fråga honom själv för att få besked om den saken.” En tragikomisk hjälte: driftkucku och värdig på samma gång. Den enkla handlingen är att snörmakaren i ett ödesdigert anfall av hybris får för sig att alla hans söner ska bli studenter, och att sonsonen Doktor Holmes, alias Kalle Lekholm, är på väg hem från Amerika, nyskild, ganska lagom till men ovetande om farfaderns 100-årsdag. Men det finns så mycket (annat) att berätta, och innan du vet ordet av får du en släktkrönika i tre generationer, med människor som verkar tävla mot varandra i excentricitet, utan att själva veta om det.
Det råder ingen tvekan om att Hellström skriver med det goda humöret som följeslagare: det är troligen svårt att hitta en svensk roman som är så optimistisk. I så måtto erinrar det om Laurence Sterne: förmågan att se ljuspunkterna, även när tragiken harklar sig (och det gör den, obevekligt och oundvikligt). Liksom Sterne utnyttjar Hellström också fördröjningseffekter, och tvekar inte att uppsöka senvägarna, omvägarna, och digressionerna. Till höjdpunkterna hör skildringen av snörmakarens äktenskapliga kamp, där hans ständiga återkommande till sin insats vid ”affären vid Kolding (fan min själ!)” blir något som bleknar när den ställs inför det kuvande eller kuschande krig han för mot sin hustru.
Nu är det otypiska med romanen att Hellström investerar både kyla och värme i sin ironi, och därmed blir hans framställning av familjemedlemmarna komplex, och personerna levandegörs, på ett tämligen unikt sätt. När moderna svenska författare skriver i en liknande stil anklagas de gärna för att vara lite smarta, lite för intellektuella (kort sagt: snobbiga) – det svenska idealet är att nöta sönder läsaren med utmattning, att vara trogen realismens grå överrock i stället för fantasins färggrannare dito. Men det är befriande att läsa något som är så kvickt skrivet, så stiligt, så elegant och intelligent och framför allt roligt: nästan på varje uppslag går det att hitta en formulering att fnissa åt (ungefär samma frekvens som hos Sterne). Det är de subtila nålstickens stil, som när en av snörmakarens söner, den olycklige musikern Anders, beskrivs så här: ”Han hörde till den talrikt representerade typen av svenskar, som hellre vill anses sitta inne med möjligheterna till storverk än att utföra dem.”
Snörmakare Lekholm får en idé är en roman som det är lika lätt att beundra som det är svårt att begripa varför den är så oläst. Den är virtuost skriven, men skulle inte vara lika levande om det inte vore för att den har en nerv, ett uppriktigt engagemang från författaren, att han verkligen visar förståelse för sina karaktärer, och inte behandlar dem som trasdockor, utan som riktiga människor, genuina vänner.
Skulle jag bli ombedd att plocka ut den allra bästa svenska romanen någonsin är det troligt att jag skulle välja något annat (Almqvists Drottningens juvelsmycke, kanske), men blev jag ombedd att plocka ut något typiskt svenskt skulle jag garanterat välja den här romanen av Hellström. Den representerar det typiskt svenska, med sitt lika ängsliga förhållande till som tassande inför uppfattningen om snillet, där tre olika förklaringsmodeller presenterar sig: 1:o att det rör sig om hjältedåd, modiga bragder och bedrifter, 2:o att det rör sig om tillfälligheter, lyckliga omständigheter, en slump som tillåter en oansenlig människa att uträtta något storartat, 3:o att det rör sig om en otillräcklig insats, som senare vidareutvecklas av andra, som förädlar idén; alla tre modellerna är lika sanna, påstår Hellström, och jag vill gärna tro honom. I hans roman samlas halv- och trekvartsgenier och som utomstående betraktare är det nästan förbehållslöst lustigt att följa deras trätomål.
2009-11-15 @ 14:31:45
-
14 Nov 2009 23:17
Anita and Mick
Den överlägset bästa versionen av Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde är förstås Mick Harveys och Anita Lanes engelska version. Nästan lika bra som Arthur Penns filmatisering från 1967, med Warren Beatty och Faye Dunaway.
Clyde
Bonnie
"They say we kill for cold blooded pleasure
Well that's not true, but sure it's in our nature
To shoot first and ask the questions later"2009-11-14 @ 16:52:08 Kommentarer (1)Blood Meridian
I The Guardian skriver David Vann om landsmannen Cormac McCarthys Blood Meridian, or The Evening Redness in the West, om The Judge som Djävulen och om romanen som vår tids Inferno, som ett uppdaterat Helvete: "The landscape in Blood Meridian is a portrait of us, a secular inferno necessary because, although we may not believe, we still know we are doomed. We shall destroy all we know and then live on." Nu har fem romaner av McCarthy översatts till svenska, och ett Nobelpris väntar på honom, så fort Lotass fått tillträde tilll Akademien, och då borde förstås den bästa av hans romaner översättas också - - -
The Great American Novel.
2009-11-14 @ 15:15:35 Kommentarer (1)In a long black veil, she cries over my bones
Det är nog ingen underdrift (litotes) att påstå att Rosanne Cash står i en stor mans skugga: att vara dotter till den legendariska Johnny Cash, och ändå våga sig på att spela in en skiva, "The List", med tolv låtar utvalda av fadern, innebär nog en överhängande risk att det blir utslätat, att det blir för vördnadsfullt. Men hon vågar. Och en av låtarna är en av mina favoriter, "Long Black Veil", som Johnny Cash förstås har gjort en fantastisk version av - likaså Nick Cave, men det var Cashs gamla version som jag hörde först, infångad på ett grönt BASF C-60-band. Rosanne gör en good enough version. Det är snyggt gjort att sjunga denna sång i första person som en man, att utan att tveka ge sig själv tilltalsnamnet "son". Det var så här jag lärde mig engelska: "She walks these hills, in a long black veil / She visits my grave, when the night winds wail / Nobody knows, nobody sees, nobody knows, but me."2009-11-14 @ 14:56:27 Kommentarer (2)
Search the Site
