-
07 Nov 2009 00:17
Kent, Röd
Trendängsliga musiklyssnare har förstås övergett Kent (många gånger, rentav), men vi andra har mer eller mindre ofrivilligt slutit en pakt med det här bandet: vi har inget val, när de leker med vår lojalitet på skiva efter skiva. Så – ja, jag blev lack på de många såsiga låtarna på ”Hagnesta Hill”, och gäspade av leda åt de preciösa referenserna till 80-talssyntar och det kliniska soundet på ”Vapen och ammunition”, och så vidare, men aldrig sviker jag Kent, utan när ”Röd” släpps skramlar jag ihop veckopengen och skaffar skivan. Och måste säga, återigen, att jag lyssnar med öron helt övermannade av häpnad. Även om de musikaliska ambitionerna fortfarande inte når högre än att tigga sig till att bli förband till Depeche Mode låter det lika stort och vackert som man hade hoppats. På ”Hjärtan” finns en Keats-referens som är så smidigt inplockad att jag nästan förlåter de valhänta försöken att skriva litterärt på ”Du & jag döden”. ”Idioter” och ”Krossa allt” är två låtar som nästan lever upp till sina titlar, liksom den majestätiska ”Vals för Satan”, och ”Svarta linjer” kan utgöra Kents testamente, den där världsklassiga låten som de alltid sökt efter: svensk musik kommer kanske aldrig att låta bättre än så här, nu när Kent verkar ha övergett planerna på världsherravälde. Jag tycker också att Jocke Berg låter mindre nonchalant, som om han vore mer angelägen, mer ivrig att berätta och informera än till exempel på förra skivan, som jag tröttnade på väldigt snabbt. Den här skivan har kanske ett senare bäst-föredatum, tack vare att den känns mer ambitiös, mer genomtänkt, mer genomarbetad; texterna är bättre, och får mig att önska att fler svenska textförfattare var lika bra på att låta bli att skräda orden, som också sa saker som ”det finns inga ord för det på det här jävla språket”. Det jag kunde ha undvarat, förutom några svaga ballader på slutet (något säger mig att Jocke Bergs dröm är att göra en akustisk soloskiva: låt det stanna vid en dröm – hans röst är skapad för att studsa mot dessa maskinella ljud) är det gräsliga omslaget, med sin anfrätta Suede-estetik, som kändes daterad redan på 90-talet.2009-11-06 @ 20:43:37 -
06 Nov 2009 01:54
Uggla, Aase Berg
© Cato LeinEssän ligger nära bloggen, genom att vara spontan, utan annan täckning än i det egna (pålitliga) jaget, menar Aase Berg. Det är tvivlet som gör människan klok: klok som en uggla, menar hon, som följaktligen låter tvivlet bli människans enda trygghet i tillvaron. Nu har många av hennes suveräna artiklar och essäer samlats i boken Uggla, en bok som innehåller åtskilligt av tankegods och infall värda att följa. Det är först i skymningen som Minervas (vishetens) uggla flyger, och här uppehåller sig författaren gärna vid skymningsämnena skräck, död, obehagligheter.
Det Berg helst vill se är en estetik som söker sig till ett kanske, att meningen med tillvaron möjligen finns där (som en kontingens), bortom det otäcka, som ändå måste passeras: inga genvägar till insikten. Hon uppmuntrar en estetik som vågar förneka de omhuldade förklaringsmodellerna, till förmån för ett erkännande av en tillvaro som är rå, ogästvänlig, utan mening, där tryggheten är ett gungfly. De prydliga, tillrättalagda förklaringarna måste utrotas: hos Berg är världen alltid psykotisk (ett favoritord), och därför måste människan bejaka denna vilda instans – vi måste sluta förvänta oss en litteratur som sätter allt på sin rätta plats, som får det sista ordet, för det sista ordet tillhör inte oss. Men psykosen är också en möjlighet, och laddas med samma potential som vi brukar ge ordet ’kris’, nämligen ”utveckling”.
Här skriver hon om litteratur utan igenkänningsfaktor. Människan är ”en kombination av monstruositet och mänsklighet”, en vandrande potentiell massakrerare. Du kan aldrig känna dig lugn, aldrig andas ut. Ursinnet och förtvivlan är alltid lika nära varandra. Tankarna går vilse, trådar tappas.
Aase Berg är en furiöst politisk författare, men på ett så okonventionellt sätt att hon aldrig hamnar i den typen av kotterier. Hon tror på riktigt att poesin kan omvandla individens passivitet. Men lika mycket menar hon att du inte ska ändra dig: sök det dåliga i samhället i stället, menar hon. Det som får hennes projekt att te sig lockande än de populistiska kritiker som gärna menar sig respektera verklighetens människor (ett hatobjekt är Göran Greider) är att hon aldrig överger den tänkande människan, respekterar hennes förmåga att tänka (själv), kort sagt att hon aldrig underskattar någon. Allra minst sig själv: ett ord som hon knappt nämner är integritet, men jag kan inte komma på någon svensk författare som är i besittning av det begreppet än Aase Berg.
Den som är intellektuell är också den som går ingens ärenden, som besvär sig till ”det hårdkokt solitära nejet”, som hon skriver i en essä om Rut Hillarp. Det är ett nej också till den infantila idrotten, till den egoistiska karriärismen, till den narcissistiska konsumtionen. Hon hatar (hela) kungahuset, och allt annat som är farligt på riktigt, alltså farligare än zombiefilmer, black metal, poesi.
Att läsa henne innebär också att bli påverkad av tankefröna, att det inte går att värja sig inför hennes okonventionellt auktoritära röst. Hon har en coolhetsfaktor som är svår att bortse från: det är helt enkelt det här du ska läsa, för det finns en magnetisk kraft i hennes texter, oavsett om hon skriver poesi eller kritik – det är med henne du ska hänga.
Dessa essäer är oftast hämtade från 00-tal (90-tal), Expressen och den tillfälligtvis återuppväckta BLM, som hon var redaktör för. I sina texter tar hon gärna spjärn mot det skrivna, som om hon gör allt för att inte ryckas med och entusiasmeras. Hon är kritisk, i vid bemärkelse, genom att behålla en sträng kontakt med sitt ämne. Det hon hyllar är den genuina människan, hon som vågar tappa fotfästet på riktigt, som flippar ur inför mötet med det där osäkra kanske som är det enda världen har att erbjuda. Däremot har hon inte mycket till övers för manipulativa martyrer som Bob Hansson med gelikar, och deras påtvingande befallningar att dansa efter deras pipa.
Hur skriver hon? Jo, som om hon hela tiden måste erövra språket, som om ingenting är givet på förhand. Hon säger att hon hatar lysande stilister, att Rilke ”är jävla aptrist”, och idealet är ett stenhårt språk, tufft och kantigt, på gränsen till frånstötande. Hennes eget språk är tjockt, kompakt, fullt av så(da)nt som de flesta andra rensar bort. Att läsa mängden av texter i en följd är svårt: orden klumpar ihop sig, rör sig trögt. Men tankarna lättar, så där som ugglan, som flyger så plötsligt – i skymningen.
Det finns en risk att den som skriver med en så uttalad konsekvens målar in sig i ett hörn, att nålen i kompassen pekar mot det förutsägbara; det skulle vara lätt att imitera hennes sätt att skriva, som på sitt sätt är lika typiskt som en Horace Engdahl-text, hur väsensskilda deras respektive approach än är. Men Berg undviker det förutsägbara. Hennes uttryckskonst är drastisk, våghalsig, djärv, irrationell, och formuleringarna överraskar, förbluffar. Ja – det går också att vända mot henne: att det nyckfulla i sig blir förväntat. Men det som gör henne till en så infernaliskt skicklig kritiker är samma egenskap som gör henne till den mest spännande poeten: att hon vågar så mycket, att hon sätter så mycket på spel. I hennes skrivande finns inget skyddsnät, inga profylaktiska säkerhetsåtgärder inkopplade, och inte heller någon inställsamhet.
2009-11-06 @ 07:50:09Why This World. A Biography of Clarice Lispector, Benjamin Moser
[Här finns ytterligare något att läsa om Clarice Lispector, ett slags appendix till Svd-texten; jo, jag vet, jag har skrivit om Lispector tidigare, jag kommer att göra det fler gånger, det är en besatthet, så vad ska jag göra åt det?]
I inledning till Levande vatten skriver Clarice Lispector ett slags manifest, som samtidigt förstås är ett antimanifest: ”Det är meningslöst att klassificera mig: jag tillåter det inte, jag glider helt enkelt undan, genrer kan inte fånga mig längre. Jag befinner mig i ett mycket nytt och äkta tillstånd, nyfiket på sig självt, så tilldragande och personligt att jag inte kan måla det eller skildra det” (översättning Örjan Sjögren). Om den här författaren har Benjamin Moser skrivit Why This World. A Biography of Clarice Lispector.
Det finns en skärpa i Lispectors tilltal, som stämmer överens med det vassa och hårda i hennes utseende, där hon ser lika ståtlig som kuvad ut: det är svårt att avgöra om hon mest ser ut som ett rovdjur eller dess byte. Det mest framträdande draget i skrivandet är hennes mod, hur hon sätter allt på spel, och tar alla (o)tänkbara risker. Hon skriver udda om det udda, för i hennes liv var allt lite konstigt och exotisk, och hon förstärker de exotiska inslagen. Ett exempel var hur hon som barn hade ett medfött talfel, som hon i ungdomen tränade bort, men senare valde att återta, vilket fick hennes röst att alltid låta lite skev, med udda betoningar.Utseendet är också det berömt: en träffande karakterisering från översättaren Gregory Rabassa: ”hon såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf”. Förvisso finns det liksom hos Woolf en nästan kuslig precision i hennes rytmiska språk, men kanske hon ännu mer har haft nytta av ett samröre med lekfullheten hos Joyces suveräna språkbehandling, liksom hur han genom sitt bruk av profana epifanier befruktar sitt bildspråk. Andra liknade henne vid en egyptisk katt, lång och farlig. Det fanns också en vägran hos henne att inställa sig i tjänst hos det som tillhör människan (”allt mänskligt är mig främmande”, skulle hennes apokryfiska motto lyda), som om hon därmed skulle svika djuret inom sig, och som fick henne att vägra erkänna det mänskliga.
Så var hon både europeisk och sydamerikansk författare, för oss både hemtam och främmande. Moser liknar den brasilianska kulturen med den ryska, som inte stannar vid ytliga betraktelser kring att båda sträcker sig över stora geografiska områden liksom att de sociala skillnaderna är omfattande, och att respektive samhälle bygger på att staden och landsbygden har minimala kontakter med varandra, utan också genom att påpeka att både den brasilianska och ryska kulturen blir en del av den västerländska men samtidigt utanför den, vilket tillåter den att skapa sin konst på egna villkor, men också på ett sätt som sneglar på västerländska diktat. På 40-talet inleder Lispector en karriär som journalist. Hon studerar juridik, med mediokra resultat, men klamrar sig fast vid journalistiken, där hon som en av ytterst få kvinnliga journalister utvecklar en egen form av krönikor: djupt personliga, originella, korta utvikningar i helt oförutsägbara ämnen – det är också där hon ibland lanserar några av sina banbrytande noveller.
I dessa krönikor visar sig Lispector lika hemmastadd i egyptisk sminkhistoria, där kohl användes för att svärta och förlänga ögonfransarna, som i parabler om alienation. Från 1967 skriver hon i en speciell latinamerikansk genre, en personlig form av krönika under beteckningen crônicas, även där texter som kan fungera som utkast eller varianter på teman och noveller som hon senare behandlar i skönlitterär form.
I debutromanen Perto do coração selvagem (Nära det vilda hjärtat) från 1943 hävdar Lispector att Guds perfektion bevisas bäst genom miraklens omöjlighet, för miraklen tillrättavisar något som är ett misstag, och hur skulle Gud kunna tillåta misstag? För henne blir också filosofen Spinoza ett sekulärt helgon, vars texter behandlas med religiös vördnad.
I Brasilien får hon under slutet av sitt liv ikonstatus, och där nöjer man sig med förnamnet: Clarice har blivit synonymt med en viss typ av originalitet och genialitet. Den franska författaren Hélène Cixous åstadkommer något liknande, när hon konsekvent hänvisar till författaren med detta förnamn, som blir ett slags lösenord, alltid enbart ”Clarice”, och det är alltså inte (enbart) en intimitet, ett blasfemiskt tilltal, utan alltså med visst stöd i hur författaren betraktas i sitt hemland.
Men vad skriver hon (om)? Hur skriver hon? Allt handlar om världen, allt handlar om livet, och hon är motsatsen till en världsfrånvänd, upphöjd varelse, med estetiken som sin huvudsyssla. Men, förstås, hon är lika mycket motsatsen till en realistisk författare, motsatsen till en samhällsskildrare. Liksom Kafka kunde hon utbrista att hon inte har några litterära intressen utan att hon helt består av litteratur. Som författare är hon konsekvent besatt av brott och skuldkänslan. Moser menar att hon når längre än Kafka i sin epistemologiska undersökning, för där båda stöter mot låsta dörrar och blockerade utvägar, liksom ohyggliga bestraffningar i antågande, finner Lispector en nåd som Kafka helt saknar i sina böcker.
Saknaden är hennes huvudämne, vid sidan av friheten. Det är sorgliga böcker, oroligt skrivna, drivna framåt av desperation, förtvivlan. Hon behandlar också den yttersta pessimismen, som när hon i en sen intervju beklagar: ”Jag skriver utan någon förhoppning att någonting som jag skriver kan förändra någonting alls. Det förändrar ingenting.” Hon tyckte inte om att gråta heller, för tårarna tröstade – hon ville inte bli tröstad. Det är ett liv som växlar dramatiskt mellan stora känslor och lika stor känslolöshet, där hon behöver det ena – känslorna – för att leva, men också det andra – känslolösheten – för att överleva.
Ett delikat ämne som Moser tar upp i sin bok är sonen Pedros sjukdom: ganska utförligt skriver han om detta, utan att närmare gå in på och klargöra exakt vad den består av. Sonen är fortfarande i livet.
”Hur är världen? och varför den här världen?” Ur boken A descoberta do mundo (Att upptäcka världen) hämtar Moser titeln till sin studie. Lika mycket som skönlitterär författare var Lispector filosof, kanske i högre grad det senare. En undersökande filosof, som utforskar det hemligaste i tillvaron. I trots mot den här pessimistiska inställningen att allt hon företar sig är lönlöst fortsätter hon sin kartläggning av gränsområdena mellan människan och något slags minne av våra förfäder, och gör det genom att låta språket bli den enda intrigen i sina böcker. Därför kan hennes böcker uppfattas på två plan: både som statiska, livlösa, men också som röriga, omöjliga att fastställa och definiera – de svävar i ovisshet(en), men egentligen bortom alla bestämda former. I stället för att ha ett svar till alla frågor, har hon en fråga till alla svar. Lispector är en besatthetens författare, och hon lockar onekligen fram en besatthet hos sina läsare, även om få kanske går lika långt som den brasilianske sångaren Cazuza, som läste Água viva 111 gånger innan han dog 1990 vid 32 års ålder.
Stilen är det mest framträdande, när man läser Clarice Lispector: det kan lika gärna stöta bort läsaren som det lockar henne att träda in i hennes (text)värld. Därför har den samma funktion som det Pia Tafdrup i en diktsamling kallar för territorialsång: fågelns rop som både är ett parningsrop och en varning – en emblematisk bild för poesin, som för vissa ter sig enbart hotande, för andra synnerligen åtråvärd. I sin stil är Lispector allt på samma gång: religiös, filosofisk, skönlitterär, självbiografisk – men också alltid dess motsats, vilket alltid får hennes texter att kantra mot bråddjupen, mot det farliga, mot det otäcka – det som inte låter sig tillkännages. Skepticism och anklagelse hör ihop när hon skriver. Det är som om hon skriver i häpnad inför vad som sker när texten (inte) tar form, att hon delar läsarens förmåga till förvåning.
Ja, hon (be)tvivlade – men trogen paradoxernas gynnsamheter hade hon som författare skådat sin egen potential, och när hon klagar på sina böcker får man ändå en känsla av att det egentligen är de oförstående läsarna hon vill läxa upp. Som så ofta annars är det väl tiden som har gett henne rätt: nu har hon närmast ikonstatus i Brasilien, liksom i större delar av världen, även om Moser beklagar att de engelska översättningarna är relativt fåtaliga (dock ligger Sverige en bra bit efter, även om förlaget Tranan på 00-talet har initierat översättningar av Örjan Sjögren, vilket har resulterat i tre böcker, liksom återutgivningen av sista romanen, Stjärnans ögonblick); det här är sannerligen en författare som har framtiden för sig.
Det som utgjorde (önske)målet för hennes syssla som författare var frid eller sinnesro, men ständigt tvingades hon kapitulera för tumultet inom sig, och erkänna att det var omöjligt att åstadkomma någon katharsis genom att skriva. All befrielse som hon kunde skriva sig fram till var värdelös.
En annan, lika giltig förklaring, är att skrivande alltid handlar om att skapa sin egen mask, sin egen persona, och sällan exemplifieras det lika tydligt och lika vackert som hos Clarice Lispector, när hon gäckar med exegeter och andra hugade läsare. Det har sagts om Kafka att han kan man inte läsa, bara tolka, och något liknande måste sägas om Lispectors böcker: de tillhör inte den fiktiva litteraturen som vi känner den, utan har sin hemhörighet i något helt annat, något med förgreningar till något ockult och outforskat. Det är litteratur som strikt talat inte kan läsas och förstås.
2009-11-05 @ 21:18:01 an intellectual lookKommentarer (0) -
05 Nov 2009 09:44
Clarice: ett språkets vilddjur
I dag publicerar Svd min text om Clarice Lispector under strecket. Den handlar om den nya engelska biografin, som jag förstås rekommenderar nästan obetingat. De har gjort ett fint arbete med rubriken, och på nätet en av mina favoritbilder också. Den som vill läsa mer om denna vidunderliga författare kan börja med den här korta introduktionen av biografins författare, Benjamin Moser. Sedan är det (förmodligen) kört, för det enda sättet att läsa henne är att överge allt, att bli fullkomligt besatt.
Clarice Lispector, ett monstre sacré - - -2009-11-05 @ 10:15:36 Kommentarer (3)Tid och all min energi ...
I dag publicerar lokaltidningen min debattartikel om humanisterna, den som jag ville att de skulle ta in för två månader sedan. Att artikeln publiceras i dag är lite olyckligt, eftersom vår sista föreläsning var i går, men jag fick visshet i går varför JP publicerar den nu - - -
2009-11-05 @ 10:04:09 Kommentarer (1) -
04 Nov 2009 17:29
Gnistrande
Kvällens föreläsning på Gnistan handlade om Stina Piper, en tuff brud från 1700-talet, som bland annat var styvmamma till Per Brahe, och gift med en svensk statsminister. Carin Bergström, överintendent på Kungliga Husgerådskammaren med Bernadotte-biblioteket, pratade om henne, och det var förstås intressant, även om jag tyckte att hon tappade bort den piperska kvinnan, när hon berättade om detektivarbetet med att söka efter brev och annat bevarat material från 1700-talet, men det var i sig som sagt intressant, och spännande. Sedan åt vi ost, och hon berättade en massa från slottet, sånt som jag inte kan avslöja här, och vi pratade en del om opium, Berlin, Kent, böcker - ja, livets väsentigheter - - -
Stina Piper, målad av Jakob Biörck (troligen).
2009-11-04 @ 22:08:35Bernur får en idé
Först såg jag att Eva Ström har varit med om att utge en bok om Gustaf Hellström, vars mest kända bok tveklöst är den där Snörmakare Lekholm får en idé, som förmodligen alla som läst Littvet åtminstone har hört talas om: åtminstone blev den titeln stött och blött av mina lärare, som prisade den, och sedan dess har jag tänkt på att jag ska läsa den. Sedan såg jag att Malte Persson uppmärksammade boken om Hellström, och kallade Snörmakare Lekholm får en idé för "en av de bästa svenska romanerna någonsin, alla kategorier", vilket låter förpliktigande. Alltså lånar jag boken från skolans bibliotek, som generöst nog har två exemplar i hyllorna - den ena utlånades senast 1971, enligt indexkortet på innerfliken, och den andra är aldrig utlånad. Följaktligen en bok som inte många har läst - dock gjorde kollegan H det, efter att liksom jag hört talas om den på Littvet: han tyckte att den var otroligt bra, nästan lika bra som sin titel. Nu ska jag läsa den, bestämmer jag. Carina Burman har skrivit en text under strecket om Hellström-sällskapets bok, där hon också nämner det faktum att Hellström inte är någon särdeles läst författare numera, utan att han "till stor del förvisats till den litterära skattkammare, där portarna tycks så väl tillslutna att man kan undra om det rör sig om en skräpkammare". Jag får väl se hur mycket damm som vidlåder Snörmakare Lekholm får en idé - - -
2009-11-04 @ 14:57:07 Kommentarer (3)Snö
Jag hamnar gående, traskande, på stan, och vita flingor singlar ned från den färglösa himlen, och min första tanke går förstås till Bret Easton Ellis, till all confetti i Glamorama - jag tänker ofta på Glamorama, även om jag inte minns så mycket av själva romanen, bara att jag läste ganska många sidor på en bänk i en lekpark i Friaredalen i Jönköping, medan barnen åkte i den där tunneln ganska många gånger, åh det var många år sedan - men det var inte confetti, det var snö, och jag blir alltid euforisk när det snöar, även en dag som denna, som var så kall och mörk i morse. I kväll är det föreläsning på Gnistan, jag ska försöka att undvika att ge utlopp för pyromaniska böjelser. Samma kväll skulle den äldsta sonen, han som då härjade i Friaredalen, spela bowling tillsammans med klassen och föräldrarna, men jag kan inte vara på två ställen - jag har förpliktelser till föreläsningen, det var därför jag hade ett ärende på stan - men så insjuknade han i morse, med hög feber, och det kan vara svininfluensan, men själv känner jag mig frisk som en fisk, som Nora säger i dockhemmet. Nu blev det här kanske lite virrigt: vad jag egentligen undrade handlar inte om bowling eller snö eller något ditåt, utan det var om det heter bordtennis eller pingis - - -
2009-11-04 @ 14:42:43 Kommentarer (2) -
04 Nov 2009 01:18
Hjärna(n)
Åh, hjärnan! Denna själlösa tingest,som annekterats av någon dunkelhet:en attiralj vars funktionär så oklar och obestämd och vag Ja, hjärnan ... en ingivelse, näraoch borta, samtidig(t)
mellan icke och aldrig
söker den ibland efter ordet
Och hjärnan - allt är lika borttappat
och du vänder din tanke
ifrån dess villospår, söker upp
bättre marker, något enklare
Men hjärnan, den är så rå
vill dig inget ont vill dig inget alls
har inget med dig att göra:
dess vanliga (o)ljud - - -Du kannst sehen wie wir funkeln
Om några dagar är det exakt 20 år sedan Berlinmuren föll, och med anledning av det inleder Expressen en artikelserie, vars första och säkert mest intressanta del kan läsas nu: en intervju med Blixa Bargeld, världens näst vackraste man, som berättar hur det var att leva i Västberlin på 80-talet, att det var "praktiskt att hela S-Bahn-nätet, även i väst, ägdes av Östberlin. Om polisen ville ... prata med dig var det bara att hoppa på ett tåg. Då kunde de inte göra något." Kvällen då muren föll mixade han "The Weeping Song" tillsammans med Nick Cave. Ja - Einstürzende Neubauten, detta charmiga band, med "Kalte Sterne", en tidig låt: kanske det aldrig blev bättre än så här. -
03 Nov 2009 05:43
-
02 Nov 2009 12:26
Du säger "F", jag säger "V"
Några nya recensioner av Nick Cave-romanen Bunny Munros död har trillat in, noterar jag: i dag Sosseblaskans surmagade, där recensenten menar att Cave kan ha varit influerad av Valerie Solanas S.C.U.M.-manifest, ja, eller så var han inte det ... Recensenten skriver också en del om författarens flitiga användande av F-ordet ("Ordet f[...] måste utan jämförelse vara det mest förekommande i boken"), men då vill jag bara påpeka att översättaren olyckligtvis valt detta F-ord för originalets V-ord, vilket kanske inte är den mest lyckade lösningen. Nåja - den som bara läser recensionerna kanske tror att Cave har skrivit en pervers roman, men då vill jag bara hänvisa till den här second life-versionen av "Where the Wild Roses Grow", där en man sjunger mordballaden tillsammans med sin dotter.2009-11-02 @ 20:18:56Jag är frisk, alltså finns jag (inte)
När jag läser om alla som vaccineras mot svininfluensan tilltar paniken: exakt när ska jag själv få den åtråvärda sprutan? Men Ödet vill att jag inte ska insjukna - jag har inte varit sjuk sedan 1988, så det skulle nästan vara komiskt om just den här influensan skulle ha något att säga mig, när alla andra epidemier och pandemier och flunsor och farsoter har passerat mig med hänsynslös (hänsynsfull?) ignorans (the story of my life). Sjukdomar verkar vara av den åsikten att jag inte existerar: en uppfattning som delas av somliga bilister, chefredaktören på Jönköpings-Posten, samt Sveriges regering. Att bilister inte ser mig i trafiken är ibland ett problem, medan jag är halvt stolt över att vara så illa sedd av JP. Och när jag skriver till högskole- och forskningsministern i ett skolärende får jag ett läskvitto som garanterar svar inom följande dag, men dagarna bara går och han behagar inte svara, trots att han en gång rentav besökte min lektion - vi höll på med Ett öga rött, han lärde sig massor om shobre-svenska, sa han. Men jag behöver verkligen inte ytterligare bevis på att jag inte existerar. Hallå! Hallå ...?2009-11-02 @ 20:02:12 -
01 Nov 2009 20:23
If dreams came true, now wouldn´t that be nice
Jo, på tal om Springsteen och dubbelalbum: att jag tycker att det är "Darkness on the Edge of Town" som är hans bästa skiva är jag nog ganska ensam om att tycka - men det är beklagligt att det inte var 1978 som han gjorde sitt dubbelalbum, utan två år senare, med den ganska ojämna "The River". Det finns bootlegs från inspelningarna av "Darkness on the Edge of Town" som utklassar det han senare gjorde, och det var också då han drällde bort en så formidabel låt som "Because the Night" till Patti Smith. Från den här tiden är också "Prove It All Night". Trist att Springsteen har blivit lika formidabelt gubbig och tråkig på allt han har gjort efter det här.2009-11-01 @ 19:38:53"Barnen ler och sjunger"
Författaren Andrzej Tichý har skrivit en otäck framtidsvision, "Tårtkalas i afgrunden", där Sverigedemokraterna tillåtits ta över Sverige: "Förr var det svårt att bedöma om en människa var svensk. Man kände inte alla som man gör nu. Gråzonerna eliminerades medelst krav från samhällets sida. [...] Idag kan man gå ut på stan och förstå varendaste ord." Den där sista meningen ger mig ingen ro: ett sådant samhälle vill jag inte ha, det påminner för mycket om den ohyggliga visionen i Killing-gängets Fyra nyanser av brunt.2009-11-01 @ 19:27:49 -
01 Nov 2009 06:25
Taket rämnade
I NY Times läser jag att taket i Emily Dickinson-museet i Amherst nyligen kollapsade: inget människoliv kom till spillo, men möjligen skadades en tekanna och en soffa ... Kan det vara så att museet inte trivs med att härbärgera sin döda författare - att huset inte längre vill visa upp tingestar för att få uttråkade människor att dregla? Som vanligt får poeten själv sista ordet:657I dwell in Possibility -
A fairer House than Prose -
More numerous of Windows -
Superior - for Doors -Of Chambers as the Cedars -
Impregnable of Eye -
And for an Everlasting Roof
The Gambrels of the Sky -Of Visitors - the fairest -
For Occupation – This -
The spreading wide my narrow Hands
To gather Paradise -2009-11-01 @ 13:31:58Förfestmusik
Nu när det har blivit tillräckligt höstruggigt kan jag lyssna på och ta till mig Skriets debutskiva, som låter som två saker: 1) att den är inspelad i David Lynchs hemliga skivstudio, i The Black Log i skogen utanför Twin Peaks; 2) att den är inspelad i början av 80-talet, i konkurrens med band som Brända barn och Garbochock. Här dominerar både långsamma synthsjok som låter som den filmmusik Angelo Badalamenti skänkte Lynch på 90-talet, och lika mörk undergångsstämning som i den bästa svenska nyvågsmusiken från (det egentliga) 80-talet. Sången är nästan löjligt lik Olle Ljungströms: lika vek, lika räddhågsen. Bara i en låt, ”Kärlekens land”, låter Isak Sundström lite aggressiv: annars dominerar vemod, resignation, som om allt är förgäves och för sent. Det är svartsynth, otäckt, en skiva som är lika kall och blöt som hösten. Allra bäst är nog ”Ben & hjärtan”, en elektrisk blues som har en tålmodig melodi lika avskalat asketisk som sin text. Medan horden av Joy Division-kloner har nöjt sig med att lyssna in sig på de mest lättlyssnade och snabbt stridslystna sångerna har Skriet snöat in på de stillsammare och försyntare ”Atmosphere” och ”Decades”: därför kan deras skiva både förefalla vara i skriande behov av låtar som sticker ut och slår, likväl som den känns skapad för en hållbarhetstid lika lång som Joy Divisions modesta LP-skivor.
2009-11-01 @ 13:14:11 Kommentarer (0) -
31 Oct 2009 15:53
Markus Krunegård, Lev som en gris dö som en hund / Prinsen av Peking
De inbilska svenska musikkritikerna har för vana att sabla ned alla artister som har mage att ge ut dubbelalbum: det är som om de tycker att deras värdefulla tid inte får besudlas av artister med ambitioner att ha mer att berätta än vad som ryms i det snåla cd-formatet, med mer att erbjuda än standardiserade låtar, som är lättlyssnade och lättkonsumerade. Det här gäller också den idébehängde Markus Krunegård, som blivit uppläxad för tilltaget att ge ut en dubbelskiva, med tjugosex låtar: men om man följer recensenternas ständiga råd att avlägsna hälften går man miste om alla nyanser och alla små delar som gör skivan/skivorna till en suverän och oantastlig helhet. Det är skamligt att kritiker ska känna sig manade att ge artisten råd: en kritiker ägnar några timmar åt skivan, i bästa fall, medan artisten viger sitt liv åt att skapa något som ska vara hållbart, och tåla flera genomlyssningar. Det finns givetvis givna hits på båda Krunegårdskivorna: det är svårt att tänka sig mer genialiska poplåtar än ”Kär i en borderline” och ”Hollywood Hills” på ”Prinsen av Peking” eller ”Fel på hjärnan” på ”Lev som en gris dö som en hund”. Men jag gillar mer de vackra, stillsamma låtarna, som säkert inte hade klarat en strängare gallring: ”Dystra utsikter” låter som Bo Kaspers Orkester skulle ha låtit i en bättre värld, och ”Livet är människans bästa tid” kelar lika vackert med The Cures ”Never Enough”. Som textförfattare har Krunegård mer gemensamt med novellförfattare som Stig Dagerman och Per Hagman – han är lika angelägen att berätta historier som Springsteen var 1978, när han gjorde sin bästa skiva ”Darkness on the Edge of Town” – och Krunegård visar i ”Natt efter natt” att han lika väl som Sarah Kane och Stuart Staples vet att 4:48 är nattens mest kritiska tidpunkt. Att han i en annan låt sjunger om något så osexigt som stödstrumpor är förstås också bedårande.
2009-10-31 @ 16:17:46 Kommentarer (1)Keats on my side
Jane Campion skriver vackert om sin älskade John Keats, som hon har gjort en av allt att döma strålande film om, Bright Star: "I hope I will continue to enjoy the pathway Keats has opened into my senses, my soul and my imagination." Man kan också läsa att det var en klantig doktor som tog död på Keats, och inte som Byron trodde, eller ville tro, de elaka kritikerna: "'T is strange the mind, that fiery particle / Should let itself be snuff´d out by an article", som han skrev i Don Juan. Doktorn i fråga, James Clark, missade helt Keats tuberkulos: senare skulle han bli drottning Victorias läkare (hon levde desto längre). Här dödsannonsen. En trailer för Campions film, som säkert strax finns på en bio långt ifrån dig - - -2009-10-31 @ 16:01:58Skräck?
Förgäves har vi försökt få våra barn att gilla Poltergeist, Låt den rätte komma in, The Shining - samtliga finns med på Total Sci-Fi Onlines lista över de 100 bästa skräckfilmerna, givetvis med The Shining som nummer ett - The Guardian i sin kommentar menar att The Shining också är den mest skrämmande filmen någonsin, något som också läsare av Svd anser på deras omröstning (33 %: tvåan på listan är Alien, med 12 %).
Dubbelt så skrämmande - - -
2009-10-31 @ 15:42:32Vampyrer?
Kevin Jackson har skrivit en bok om vampyrer, och The Guardian låter honom lista de tio bästa vampyrromanerna: ett ganska märkligt urval, då han inte kan låta bli den mest kända och mest överskattade, Dracula, samtidigt som han missar den på alla plan överlägsna Carmilla - fast han kanske tycker att den är en novell? - och likaså att han tar med den undermåliga The Moth Diaries, som med förlov sagt faktiskt är mycket sämre än Twilight-böckerna. Om du har ett patriotiskt hjärta bultar det förstås extra när du ser att det också finns utrymme för John Ajvide Lindqvists Let the Right One In.
Tiffini Elektra X illustrerar Carmilla, med hjälp av färglagda gamla bilder.
2009-10-31 @ 12:44:18
Search the Site
