-
10 Nov 2009 12:34
Fixa boken!!!
Jag vet att jag inte borde klaga på ett läromedel, och jag tycker inte att jag är så värst cynisk när det gäller detta område, utan har försökt hitta förmildrande omständigheter i svenskböcker som innehåller mer av glansiga bilder än text ("det vidgade textbegreppet", som det heter), eller som tycker att det är en bra idé att analysera sångtexter, och använder Ulf Lundell och Lisa Ekdahl som exempel - men måttet är rågat, kan man säga, när jag tar del av Natur och Kulturs senaste alster i svenskämnet, en bok som heter Fixa texten! (Mina elever skulle göra slarvsylta av ordvalet 'fixa', liksom det redundanta utropstecknet ...) Förlaget skickar en kalender, som jag ämnar förpassa till närmsta papperskorg, efter att ha återgett något av innehållet här: första uppslaget heter "Dikter", och där finns en handledning i att känna igen en dikt i fyra punkter:- Dikter är ofta korta texter där raderna är olika långa.
- Dikterna kan berätta om känslor och tankar, om händelser och drömmar.
- En del dikter följer vissa regler som har med rytm och rim att göra.
- Andra dikter använder sig av upprepningar, utmanande bildspråk eller påhittade ord för att skapa rätt känsla.
Här finns rubriken "Du som är dikt": "Du ser världen och livet i bilder och liknelser. Du är en person som väljer dina ord och upprepar dem gärna. Du kan vara korthuggen men ändå känslosam. Ibland kan du tyckas något världsfrånvänd."Samt rubriken "Så klär du dig": "En kultursvart polo är aldrig fel! Eller svart överhuvudtaget! Kläderna ska signalera dramatik, gärna med en känslig touch. Huvudbonad är ett obligatorium för dig."Seriöst - vem skriver sådan här smörja, och får betalt för det? Jo, jag fattar, det är med glimten i ögat, men då snarare riktat mot en vuxen lärare som har upplevt ett 50-tal då poeter verkligen hade basker och svart polotröja, för om det är något jag har lärt mig om poeters klädsel, är det att majoriteten klär sig som hiphoppare. Men det är bedrövligt med en lärobok som så flagrant underskattar eleverna, som idiotförklarar dem och tror att de behöver skedmatas med förnumstigheter och poänglöst dravel - - -2009-11-10 @ 19:55:16Nina Björk får andnöd
I DN skriver den vanligtvis så skarptänkande Nina Björk en essä om Emilia Fogelklou, men tycker att där finns inget att hämta. Låt gå för det – men inget försvarar Björks slarvigt skrivna text, där hon gång på gång försöker motivera vad det är hon inte gillar, utan att hamna i någon bättre slutsats än att det är religionen hon finner anstötlig (”Låt oss tala om enbart det synliga, det andra får vi möjligen dansa till”), och att inget ändå kan vara lika bra som Victoria Benedictsson. Jaha – för ungefär tio år sedan läste jag rubbet av Fogelklou, och tyckte mycket om det då, men jag vet inte hur jag skulle reagera nu. Men jag tror fortfarande att hennes bok om maken, Arnold, som Björk mest riktar in sig på, är en lysande biografi, bland annat just för att hon skriver om något unikt, något som fattas i vår tid. Något liknande kan sägas om Fogelklous sätt att skriva, som jag minns den: något säreget, som om hon hela tiden försöker vinnlägga sig om att skriva på tvären, med ett språk som stupar. Det är märkligt att Björk, som i flera år begravt sig i texter från 1800-talet, stör sig på Fogelklous strålningsmetafor, när den är minst lika framträdande hos exempelvis Emerson, liksom senare Ekelund. Från andra sidan ger Fogelklou också svar på tal till Björk, i föredraget ”Omvändelse” från 1956, tryckt i boken Form och strålning: ”Jag kan vända ryggen åt strimman och ändå – längta efter den. […] Och är vi uppmärksamma, ser vi att själva ropet ställt oss vid svarets ingångsport. Någon, något ’tar oss i handen’, en människa, ett ord, ett minne som lyste fram i mörkret, ett barn som leker (Augustinus!), en spindel (som spinner, fast nätet revs sönder), en lidande blick som ropar oss ut ur vår instängdhet. Jag tror att den förbidande alltid skall få svar, oftast i någon hemlig sättning, som allenast för en enskild blottar sin laddade innebörd. (Det är vi som behöver vända oss för att nå den. Ty ljuset är alltid här.)”
2009-11-10 @ 19:42:07Primtalens ensamhet, Paolo Giordano
På film talar man gärna om det inledande löftet: i synnerhet actionfilmen är beroende av att regissören visar publiken vad han går för, genom en inledning som är lovande och visar publiken att här vankas något riktigt bra – men det får inte heller vara för bra, för de riktiga godbitarna ska sparas till senare. Det finns James Bond-filmer vars inledande löften aldrig infriats, och åtminstone någon av Indiana Jones-filmerna lider av samma problem.
Den helt unge italienske författaren Paolo Giordano inleder sin prisbelönta roman Primtalens ensamhet med ett löfte som han väl inte helt lyckas leva upp till. I två inledande kapitel skildras två huvudpersoners respektive barndomstrauma: Alices skidolycka, och Mattias svek mot den förståndshandikappade tvillingsystern som spårlöst försvinner för att han lämnat henne vid en park. Denna rafflande inledning blir sedan aldrig riktigt fullgjord: ändå måste det sägas att hans roman, som jag läser för radioprogrammets räkning, är närapå obrutet fängslande. Problemet är väl att han lägger in för mycket i sin inledning, han planterar för mycket där, med detaljer som lyser så starkt i det efterföljande minnet.
Övertygande skildras hur de två upplevelserna påverkar båda familjerna: hur äktenskap krackelerar, och båda familjerna går i kras, men som vuxna har både Alice och Mattia minnen av något bättre, glimtar av att det kunde ha gått på ett annat sätt. Alice blir halt efter olyckan, faderns skuld lämnas aldrig orörd men tillåts heller aldrig redas ut tillräckligt, och Mattia han hanterar sitt samvete med att skära sig, och genom att gå längre och längre in i sin strålande hjärna.
Han är ett mattesnille, därav romanens udda titel, med primtalen, delbara endast med 1 och sig själva, och dess förmåga att alstra tvillingar (som 11 och 13, 59 och 61), med allt längre och oregelbunda mellanrum: Mattia ser honom och Alice som primtal, som hör ihop men utan att någonsin kunna förenas. Och jag, som närt ett antagonistiskt förhållande till siffror, som skriver OCD-nummer under stor vånda, kan dela skönheten när Mattia ger sig själv numret ”2760889966649” och Alice ”2760889966651”. Så hans roman är oändligt sorgsen, när vi ska följa deras yttersta vedermödor och försök att uthärda tillvaron. Båda är lika trasiga, lika sargade av sitt förflutna, och förenas av att de inledningsvis bokstavligen jämför sina ärr.
Bäst lyckas Giordano när han skildrar tonåren – hur Alice mobbas av några utstuderat men inte alls spektakulärt grymma tjejer i klassen, och Mattias vilsenhet i sin egen genialitet, som är något han helst vill slippa, för det förstärker bara hans upplevelse att vara särpräglad och unik – något ingen vill vara på riktigt, verkar Giordano mena: att vara speciell skapar bara större utrymme för sorgen. Mobbningen, den överdjävliga pennalismen, önskan om samhörighet, rädslan och osäkerheten som gör skolkorridorluften klibbig – allt det beskrivs trovärdigt och äkta, men desto mer schablonartad är en helt poänglös hämndaktion av den vuxna Alice.
Den överbevågade ynglingen är något av en kliché inom litteraturen, men Giordano bidrar ändå med något eget, just genom att göra Mattia så oansenlig. Hans briljanta hjärna hjälper honom inte att klara sig i världen utanför siffrorna: ”När människor åldras blir de vanligtvis mer övertygade om sin kapacitet, men han blev bara alltmer tvivlande, som om han hade en obegränsad reserv av dåligt självförtroende”.
Svårigheten för Alice och Mattia borde göra romanen av intresse för dem som läst Twilight-böckerna, som behandlar något av samma problematik. Giordano skriver intelligent, och litar på läsarens intelligens, genom att behålla antydningarna intakta, genom att inte skriva något på läsarens näsa. En sak som jag inte brukar avundas underbarn är deras generellt dåliga musiksmak: något som inte vidlåder den unge Giordano (forskare i teoretisk fysik), utan han låter sina figurer lyssna på vacker musik av Depeche Mode och The Cure, och Damien Rices lika vackra ”Grey Room”.
2009-11-10 @ 13:27:31 Kommentarer (2)
Search the Site
