-
07 Nov 2009 00:17
Kent, Röd
Trendängsliga musiklyssnare har förstås övergett Kent (många gånger, rentav), men vi andra har mer eller mindre ofrivilligt slutit en pakt med det här bandet: vi har inget val, när de leker med vår lojalitet på skiva efter skiva. Så – ja, jag blev lack på de många såsiga låtarna på ”Hagnesta Hill”, och gäspade av leda åt de preciösa referenserna till 80-talssyntar och det kliniska soundet på ”Vapen och ammunition”, och så vidare, men aldrig sviker jag Kent, utan när ”Röd” släpps skramlar jag ihop veckopengen och skaffar skivan. Och måste säga, återigen, att jag lyssnar med öron helt övermannade av häpnad. Även om de musikaliska ambitionerna fortfarande inte når högre än att tigga sig till att bli förband till Depeche Mode låter det lika stort och vackert som man hade hoppats. På ”Hjärtan” finns en Keats-referens som är så smidigt inplockad att jag nästan förlåter de valhänta försöken att skriva litterärt på ”Du & jag döden”. ”Idioter” och ”Krossa allt” är två låtar som nästan lever upp till sina titlar, liksom den majestätiska ”Vals för Satan”, och ”Svarta linjer” kan utgöra Kents testamente, den där världsklassiga låten som de alltid sökt efter: svensk musik kommer kanske aldrig att låta bättre än så här, nu när Kent verkar ha övergett planerna på världsherravälde. Jag tycker också att Jocke Berg låter mindre nonchalant, som om han vore mer angelägen, mer ivrig att berätta och informera än till exempel på förra skivan, som jag tröttnade på väldigt snabbt. Den här skivan har kanske ett senare bäst-föredatum, tack vare att den känns mer ambitiös, mer genomtänkt, mer genomarbetad; texterna är bättre, och får mig att önska att fler svenska textförfattare var lika bra på att låta bli att skräda orden, som också sa saker som ”det finns inga ord för det på det här jävla språket”. Det jag kunde ha undvarat, förutom några svaga ballader på slutet (något säger mig att Jocke Bergs dröm är att göra en akustisk soloskiva: låt det stanna vid en dröm – hans röst är skapad för att studsa mot dessa maskinella ljud) är det gräsliga omslaget, med sin anfrätta Suede-estetik, som kändes daterad redan på 90-talet.2009-11-06 @ 20:43:37
Search the Site
