-
31 Oct 2009 15:53
Markus Krunegård, Lev som en gris dö som en hund / Prinsen av Peking
De inbilska svenska musikkritikerna har för vana att sabla ned alla artister som har mage att ge ut dubbelalbum: det är som om de tycker att deras värdefulla tid inte får besudlas av artister med ambitioner att ha mer att berätta än vad som ryms i det snåla cd-formatet, med mer att erbjuda än standardiserade låtar, som är lättlyssnade och lättkonsumerade. Det här gäller också den idébehängde Markus Krunegård, som blivit uppläxad för tilltaget att ge ut en dubbelskiva, med tjugosex låtar: men om man följer recensenternas ständiga råd att avlägsna hälften går man miste om alla nyanser och alla små delar som gör skivan/skivorna till en suverän och oantastlig helhet. Det är skamligt att kritiker ska känna sig manade att ge artisten råd: en kritiker ägnar några timmar åt skivan, i bästa fall, medan artisten viger sitt liv åt att skapa något som ska vara hållbart, och tåla flera genomlyssningar. Det finns givetvis givna hits på båda Krunegårdskivorna: det är svårt att tänka sig mer genialiska poplåtar än ”Kär i en borderline” och ”Hollywood Hills” på ”Prinsen av Peking” eller ”Fel på hjärnan” på ”Lev som en gris dö som en hund”. Men jag gillar mer de vackra, stillsamma låtarna, som säkert inte hade klarat en strängare gallring: ”Dystra utsikter” låter som Bo Kaspers Orkester skulle ha låtit i en bättre värld, och ”Livet är människans bästa tid” kelar lika vackert med The Cures ”Never Enough”. Som textförfattare har Krunegård mer gemensamt med novellförfattare som Stig Dagerman och Per Hagman – han är lika angelägen att berätta historier som Springsteen var 1978, när han gjorde sin bästa skiva ”Darkness on the Edge of Town” – och Krunegård visar i ”Natt efter natt” att han lika väl som Sarah Kane och Stuart Staples vet att 4:48 är nattens mest kritiska tidpunkt. Att han i en annan låt sjunger om något så osexigt som stödstrumpor är förstås också bedårande.
2009-10-31 @ 16:17:46 Kommentarer (1)Keats on my side
Jane Campion skriver vackert om sin älskade John Keats, som hon har gjort en av allt att döma strålande film om, Bright Star: "I hope I will continue to enjoy the pathway Keats has opened into my senses, my soul and my imagination." Man kan också läsa att det var en klantig doktor som tog död på Keats, och inte som Byron trodde, eller ville tro, de elaka kritikerna: "'T is strange the mind, that fiery particle / Should let itself be snuff´d out by an article", som han skrev i Don Juan. Doktorn i fråga, James Clark, missade helt Keats tuberkulos: senare skulle han bli drottning Victorias läkare (hon levde desto längre). Här dödsannonsen. En trailer för Campions film, som säkert strax finns på en bio långt ifrån dig - - -2009-10-31 @ 16:01:58Skräck?
Förgäves har vi försökt få våra barn att gilla Poltergeist, Låt den rätte komma in, The Shining - samtliga finns med på Total Sci-Fi Onlines lista över de 100 bästa skräckfilmerna, givetvis med The Shining som nummer ett - The Guardian i sin kommentar menar att The Shining också är den mest skrämmande filmen någonsin, något som också läsare av Svd anser på deras omröstning (33 %: tvåan på listan är Alien, med 12 %).
Dubbelt så skrämmande - - -
2009-10-31 @ 15:42:32Vampyrer?
Kevin Jackson har skrivit en bok om vampyrer, och The Guardian låter honom lista de tio bästa vampyrromanerna: ett ganska märkligt urval, då han inte kan låta bli den mest kända och mest överskattade, Dracula, samtidigt som han missar den på alla plan överlägsna Carmilla - fast han kanske tycker att den är en novell? - och likaså att han tar med den undermåliga The Moth Diaries, som med förlov sagt faktiskt är mycket sämre än Twilight-böckerna. Om du har ett patriotiskt hjärta bultar det förstås extra när du ser att det också finns utrymme för John Ajvide Lindqvists Let the Right One In.
Tiffini Elektra X illustrerar Carmilla, med hjälp av färglagda gamla bilder.
2009-10-31 @ 12:44:18
Search the Site
